Glada sånger om moderna sensmoraler
Loviisan Teatteris Jörö-kabaree är fartfylld och lyser av skådespelarglädje.
LOVISA Sparsmakat och minimalistiskt är det första som kan sägas om Loviisan Teatteris kabaré Jörö-kabaree. Scenografin är inte mer än två skärmar på hjul, kreativ belysning och en videokanon. Katterna Miss och Mass är inte mer än två skådespelare med halsdukar.
I motvikt, kan det sägas, är gesterna och musiken desto mera teatraliska.
Fartfyllt är det andra som kan sägas. Det är hundra i glaset från början, något som gör att entimmespjäsen går förbi i ett nafs från sång till sång och sensmoral till sensmoral. Som fond ligger författaren och psykiatern Heinrich Hoffmanns barnsaga om Drummel-Petter, alltså Jörö-Jukka.
Här finns också många av berättelserna. Den kanske mest minnesvärda tolkningen görs av skräddaren som ska klippa fingrarna av tummsugaren, en skäggig och långhårig Juha Karvonen vars personliga sångartalanger kompenseras många gånger om av ett egensinnigt scenframträdande.
Sången är för övrigt en av uppsättningens starkaste sidor - både rent musikaliskt och sångartekniskt. Det gäller också att lyssna noga, det finns inte egentligen någon handhållning att tala om, och många av berättelserna och hur de hänger ihop går lätt förbi.
Det ska sägas att kabarén inte är något för barn - referenserna till barnsagorna kräver att man faktiskt läst Hoffmanns verk och är bekant med vilka personligheter som råkar illa ut. Här är de omskrivna till moderna varianter, som berättelsen om pojken som glömmer att se vart han går, och följaktligen faller i vattnet. Här är det i stället telefonen han stirrar på.
Telefonen är också ett återkommande element, där man sjunger glatt om hur paret stryker sin "kapula", pinne, alltså en finsk eufemism för smarttelefonen, och därmed inte hinner planera sitt bröllop.
Likaså handlar sången "Sori vaan" om ytligheter och gillanden och tummen upp och hur det tycks vara så himla viktigt att vara omtyckt på internet och ha de rätta accessoarerna.
I korthet är hela kabarén alltså en uppsättning kontemporära sensmoraler.
Musiken, som Kalle Katz och Mirella Pendolin-Katz skrivit för pjäsen, är på det stora hela väldigt lyckad. Särskilt två av låtarna står ut och påminner på ett väldigt bra vis om det nedlagda bandet Ultra Bra.
Något säger det väl också om hur väl kabarén togs emot när publiken inte bara klappade, utan bad om encore - något som gladeligen förverkligades i form av just sången Sori vaan där Pendolin-Katz gör ett framträdande som lyser av scenglädje.