Nyktert om Kvevlaxolyckan

Hela 55 år efter själva händelsen kommer förre polischefen i Jakobstad Bo-Sanfrid Höglund med den första utförliga boken om flygolyckan i Kvevlax 1961. Boken färgas genomgående av att den då 16-årige Höglund miste sin far i kraschen.

Pärmbild
Planet har störtat. Scriptum, 253 sidor.
Bo-Sanfrid Höglund

Flygtrafik
 

Dåvarande Aeros flyg 311 från Kronoby mot Helsingfors, en pålitlig DC-3:a, störtade en vintermorgon under inflygning till Vasa. I kraschen omkom alla ombord, 22 passagerare och 3 i besättningen i den dittills allvarligaste flygolyckan i Norden.

Boken dokumenterar både flyg och finlandssvenskt samhällsliv vid tidpunkten. Bland det bästa i den vägen är skildringarna från andelshandeln i Kvevlax, som blev kriscentrum för vraket i skogen; livfulla minnen av svenskt Österbotten en gång.

Höglund går noga igenom olycksutredningen, som visar hur flyget ännu stod i barnskorna. Aero var "som en myndighet, i formen av ett aktiebolag" och utredningen full av intressekonflikter och jäv. Det blev heller aldrig någon rättegång om vem som varit ansvarig för olyckan. I boken blandas det med stråket av hur man på 1960-talet levde vidare när far i huset, en affärsman, var borta.

Långsamt har de samtida accepterat hur berusade planets två piloter Lars Hattinen och Veikko Halme var. De två hade natten innan tillsammans med Aeros agent i Gamlakarleby delat 18 flaskor öl, sju gin tonic och närmare en liter konjak – en nästan patologisk dos alkohol, särskilt om man några timmar senare ska flyga.

I vinterdiset undvek piloterna instrumentflygning, flög regelstridigt lågt och gjorde i sitt närmare två promilles töcken en felmanöver och kraschade.

Hattinen var en två gånger sårad ex-stridspilot, med problem efteråt med livet och alkoholen. Trots en allvarlig rattfylleriolycka i Helsinge 1958 ska han, trots protester från Aeros chefspilot, ha fått fortsätta flyga. Bolagets enda disciplinära åtgärd blev att den överlevande supbrodern vid kontoret i Gamlakarleby avskedades.

Boken hade mått bra av en bredare översikt över det dåtida Aero (sedan 1968 Finnair), bland annat med den pilotbrist som då ska ha rått. I övrigt ledde Kvevlaxolyckan uppenbart till ett nytt skede inom flyget, med många reformer som inte ens härrörde sig direkt av kraschen.

En udda observation är att författarens far Sanfrid Höglund, som var baptist, hörde till de få ombord som obducerades efter olyckan. Medan baptismen i dag ses som en kulturbärare i Jakobstadsregionen, befarade myndigheterna på 1960-talet att fadern som "sektmedlem" hade haft en andel i olyckan.

Noggranna polisprotokoll målar i boken upp scenen med de berusade piloterna och flygplatspersonalen i Kronoby den ödesdigra morgonen. Den talar väl för sig själv. Nu blir boken ställvis mer en alltför tydlig nykterhetsskrift än en bok om en flygolycka. En sista trimning av manuset hade gjort den ännu värdefullare som ett stycke hittills oomskriven finlandssvensk lokal- och trafikhistoria.

– – –

Rättat, måndag kl. 15.30: Olycksplanets slutdestination