Esa Heikkilä dirigerar Kullervo i Lovisa. Foto: Johan Halmén.

Musikrecension: Kullervo i hemknutarna

Betydligt mer namnkunniga ensembler har gjort betydligt mindre engagerande framföranden. Mats Liljeroos har bevittnat Kullervo i Lovisa.

Sibeliusdagarna i Lovisa: Kullervo

Lojo stadsorkester, Nyländska körens herrar, Lohjan Miehet och Hämeenlinnan mieskuoro i Lovisa kyrka 12.9. Dirigent: Esa Heikkilä. Solister: Päivi Nisula, sopran, Ville Rusanen, baryton. Körinstudering: Pia Hemminki, Anneli Julén, Eric-Olof Söderström. Sibelius Kullervo.

Anade Sibelius vilken popularitetspotential Kullervosymfonin hade och var det orsaken till att han satte den i uppförandeförbud fram till sin död? Varför så skedde kommer hur som helst att stötas och blötas länge än. Om han ogillade stycket kunde han ju bara ha förstört det. Orsaken låg med andra ord sannolikt på ett djupare personligt plan.

Måhända planerade han en revidering, men kunde inte ta sig samman. Beträffande violinkonserten och femte symfonin var dylika nödvändiga men i det här fallet är jag, liksom med En saga, inte lika säker. Kullervo har en spontant vildvuxen charm som kännetecknar så mycket av den unge Sibelius musik och kanske störde det helt enkelt honom att han blev en välfriserad symfoniker à la Brahms i stället för en vidlyftig tondiktare à la Liszt eller scenmagiker à la Wagner.

Kullervo är i alla händelser sin tids heavyrock och här brassas det sannerligen på med besked! Vilket självfallet inte betyder att det inte skulle bjudas på en uppsjö subtila nyanser och en levande Kullervotolkning handlar även i mångt och mycket om att balansera mellan dessa ytterligheter, liksom mellan det operamässiga och symfoniska elementet.

Öppna körspjäll

Sibeliusdagarna i Lovisa fortsätter beta av Sibelius symfonier och visst satt det jubelåret till ära bra med Kullervo i staden där den, delvis, komponerades. Liksom tidigare skötte Lojo stadsorkester och Esa Heikkilä om den orkestrala biten och jag har hört betydligt mer namnkunniga ensembler i betydligt mindre engagerande framföranden.

Heikkilä bemästrade nyss nämnda balansgång problemfritt och hans naturliga tempoval, inte vådligt snabba men ej heller onödigt utdragna, och uttrycksmässiga karakteriseringar kändes överlag väl avvägda. I dramats emotionella kärna, Kullervo och hans syster – som ger en fascinerande aning om hur en sibeliansk Kalevalaopera kunde ha ljudit – tog Heikkilä relativt gott om tid på sig, men den dramatiska röda tråden tappades aldrig bort i känslosvallet.

Lohjan Miehet, Hämeenlinnan mieskuoro och Nyländska körens herrar gav skenet av en seniorkör, men när man öppnade spjällen var alla tvivel som bortblåsta. Medelåldern var i och för sig hög, men ett par strategiska bärande röster per stämma gjorde susen och några smärre svävande passager till trots bevisade man att även mindre illustra ensembler än YL och PK kan göra Kullervo med framgång.

Man hade inga problem med att göra sig gällande gentemot orkesterbruset, medan kvällens solister stundtals var mer i blåsten. Ville Rusanen är dock en av dagens mer erfarna Kullervotolkare och hans baryton klingade med must och märg. Päivi Nisula har rutin så det räcker och blir över och därtill en pondus, som mer än väl kompenserade för de föga njutbara höjdtonerna.