Musikrecension: Barockens brokiga affekter

Många upplever barockestetiken som storvulen, prålig och bombastisk, vilket den onekligen kan vara i arkitekturen, men på musikens domäner är den dansant; stundtals rentav med en humoristisk glimt i ögonvrån. Så framför allt inom den spektakulära franska barockoperan, där det mesta tycks vara möjligt på scenen.

De av Finländska barockorkesterns konstnärlige ledare Antti Tikkanen sammanställda sviterna med, mestadels, instrumentalpartier ur Jean-Baptiste Lullys och Jean-Philippe Rameaus operor ringade på ett åskådligt sätt in den brokigt breda affektskalan med allt från festliga marscher och svängiga danser till ömsint känslosamma kantilenor på paletten.

Orage, Air tendre och Lieux Funestes ur Rameaus Platée, Les fêtes d'Hébé respektive Dardanus samt Marche des Assiegeants och Chaconne ur Lullys Alceste och Roland får stå som exempel på några av ytterligheterna och framför allt slogs man av att sin tids stora stjärna Lully kanske ändå är bättre än sitt i dag smått kantstötta rykte.

Kvällens stora clou var ändå Jukka Tiensuus bokstavligen halsbrytande MORA (2012) – Finlands första för barockorkester skrivna verk med typiskt tiensuuskt språkbråkande satstitlar Vaiko, Voiku, Raiku som på ett enormt spännande och konstruktivt sätt kommunicerade med den omgivande barockretoriken.

Att det är just Tiensuu som står för den pionjärinsatsen är inte förvånande. Han har, bland annat i egenskap av cembalist, under hela sin musikerkarriär intresserat sig för äldre musik och lockade sagolikt sköna klangliga och rytmiska effekter ur sin ensemble. Topi Lehtipuu lockade i sin tur sagolika effekter, och affekter, ur sin strupe och framstod onekligen mera som ett solistiskt instrument i mängden än som en vokalsolist i gängse bemärkelse.

Antti Tikkanen, som även fyndigt interfolierat satsen Veto ur Tiensuus Musica Ambigua i Lullysviten, höll från konsertmästarplatsen på ett nära nog mirakulöst sätt samtliga Tiensuutrådar i sin hand och kollegan Francois Fernandez var inte sämre i den franska repertoaren. Borgåpubliken var uppenbart förtjust i de, oavsett estetik, frejdigt musicerande Fibo-musikerna, som på torsdag gör samma program i Linz med ytterligare en repris i Riddarhuset om lördag.