Med hämnd i sinnet. Carrie (Chloë Grace Moretz) tar till alla sina knep när hon förödmjukas på skolans bal. Foto: Filmikamari.

Starka effekter i nya Carrie

Trenden att göra nyfilmatiseringar av skräckklassiker från 1970-talet lyckas mera sällan. Kimberley Peirce som fick sitt genom brott med filmen Boys Don´t Cry har visserligen tillfört Carrie effekter som inte var möjliga för fyrtio år sedan men filmen står sig slätt jämfört med Brian de Palmas original från 1976.

Carrie

✭✭✩✩✩
Regi: Kimberly Peirce.
Genre: skräckfilm.
I huvudrollerna: Chloë Grace Moretz , Julianne Moore.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 1 t 40 min.
 

Baserad på Stephen Kings debutroman från 1974 handlar filmen om den introverta och skygga tonåringen Carrie White (Chloë Grace Moretz  - Kick-Ass). Hon bor i en liten amerikansk småstad där hon dessvärre får finna sig i att hånas och mobbas av sina klasskamrater. Uppvuxen i hård tukt och förmaning av en religiöst fanatisk mor (Julianne Moore) har stackars Carrie som enda vägkost fått en sned världsbild och vet bland annat absolut ingenting om vad som händer med kroppen i utvecklingen från flicka till kvinna.
Det bäddar för en smärre katastrof då hon under sin första menstruation i skolans dusch blir utsatt för klasskamraternas grymma trakasserier. När gymnastiklärarinnan ställer sig på Carries sida och straffar hennes plågoandar blir det upptakten till en tragedi. Några förståndiga klasskamrater ångrar visserligen sitt tilltag medan de förhärdat onda planerar en hämndaktion som utmynnar under skolans dimissionsfest med traditionell bal. På festen förvandlas Carrie från ful ankunge till svan och blir balens medelpunkt.
När katastrofen fullbordas slår Carries parapsykologiska förmåga - telekinesi, det vill säga konsten att förflytta saker med blott viljan -  ut i full blom. Följden är att både skyldiga och oskyldiga får smaka på hennes vrede. Här skiljer sig filmen mest från förlagan då de möjligheter en ny filmteknik fört med sig demonstreras som i vilken katastroffilm som helst med explosioner, rämnande vägar, etc.
Chloë Grace Moretz gör en bra huvudroll, liksom Julianne Moore som hennes sjukligt anfäktade mor. Filmen förorsakar ändå sällan de för Stephen King karakteristiska rysningarna längs ryggraden utan är en amerikansk tonårssplatterfilm med snyggt skal och tomt innehåll.