Wagner fick Borgåpubliken att tystna
Mirel Wagner, ett av de starkaste namnen inom det finländska musiklivet, spelade på Konstfabriken i fredags. Det var dystert, vackert och intimt.
BORGÅ Mirel Wagner ger inte sken av att vara en av Finlands mest omtalade artister de senaste åren. Hon verkar mest blyg när hon helt svartklädd sätter sig på scenen med gitarren i famnen. Inte säger hon mycket heller. Men det är inte så viktigt, de som fattar grejen känner gåshuden på armarna när de första dystra tonerna sprider sig i salen.
Ute börjar stormen öka i styrka, men inne klingar Wagers mörka, lugna röst i en speciell kontrast till gitarrens spröda toner. Hon sjunger med slutna ögon, berättar sina nattsvarta berättelser. Som i 1 2 3 4, där flugorna kryper ur ett dött barns uppsvullna kropp under golvplankorna. Eller i Goodnight, där någon kväver sin älskade med en kudde: Goodnight, my darling, goodnight, goodnight, goodnight / I'll push down the pillow with all of my might.
Omtalad musiker
Under konserten är det lätt att se varför Mirel Wagner har gjort ett namn av sig ute i världen: det är blytungt, opretentiöst, moget och genomtänkt.
Tidskriften Time pekade ut henne som en av de artister man ska hålla ett öga på. Brittiska Mojo listade hennes andra album bland de bästa från 2014. I mars utnämndes samma platta till det bästa albumet i Nordic Music Prize. En månad senare drog hon ner applådåskor i BBC:s musikshow Later... with Jools Holland. I samma program uppträdde jättar som Mumford & Sons och Noel Gallaghers High Flying Birds.
Själv verkar hon ta framgångarna med ro och med ett visst mått av överraskning. För henne handlar det om att skriva låtar och att få spela dem inför publik. Hon talar eftertänksamt och med många tankepauser.
– Skrivandet och att få utlopp för sin kreativa energi är ... tillfredställande. Jag förstår inte varför någon vill bli berömd, säger hon före konserten börjar.
Med det sagt är hon stolt. Stolt över att först göra en skiva, och sedan en till. Och att folk faktiskt hittat dem.
– Jag kunde aldrig föreställa mig att mina låtar skulle tas så väl emot. Nu är jag inne i den mest spännande processen igen, att skriva nya låtar.
Wagner, som är född i Etiopien men adopterad och uppvuxen i Esbo, plockade upp gitarren som trettonåring. Hon hittade fort bluesen, särskilt från 1930- och 1940-talen, och det hörs. Det är barskrapat och enkelt, men effektivt. I låtskrivandet letar hon efter kontraster mellan mörkt och ljust.
– Där finns inte mycket text. Jag fascineras av att förenkla, av att säga så mycket som möjligt med så lite som möjligt.
Mörka teman
Det andra studioalbumet When the Cellar Children See the Light of Day följde i stort sett i samma spår som det självtitulerade debutalbumet från 2011 – det innehåller i princip bara gitarren, Wagner och några dystra eftertänksamma textrader.
Trots namnet på skivan handlar den inte om österrikaren Josef Fritzl, som man lätt kunde tänka sig. Temat är ändå detsamma. Wagner har en livslång kärlek till skräckfilmer och människans mörkare sida. Hon är intresserad av människans natur i sin mest extrema form.
– Fritzl är inte den första och kommer inte att förbli den sista. När jag skriver låtar så för jag fram dylika saker som jag samlat på mig i mitt undermedvetna.
Wagner, som gärna läser om massmördare och psykopater, säger försiktigt att monstret är den vanliga killen som bor i grannhuset. Hon inser det morbida i sin fascination. Det är, som hon säger, ett problematiskt tema att vara intresserad av. Men det väcker känslor.
– Vissa människor kan säga att de aldrig upplevt kärlek. Alla har någon gång upplevt fasa. Det är en universell känsla.
Mirel Wagner uppträdde på Konstfabrikens serie Acoustic-klubben fredagen den 4.12.