Alm gör monolog i Almska huset
Carl Alm, proffsskådespelade med rötterna i Lovisa, är tillbaka i den forna hemstaden med monologen Den där fjärde. Den spelar han i Almska gården, huset som byggdes av hans farfarsfar och dennes bror.
LOVISA Carl Alm gjorde monologen Den där fjärde på Wasa teater tidigare i år och då han flyttade över till Klockriketeatern i höstas föreslog han för konstnärliga ledaren Dan Henriksson att föreställningen också kunde göras i Helsingfors. Premiären var för en och en halv vecka sedan på Diana-scenen och på lördag kommer teatern med Carl Alm i spetsen på ett sällsynt besök till Lovisa.
– Jag är väldigt glad över att få spela i Lovisa och i synnerhet i Almska gården, säger Carl Alm.
Skådespelarens koppling till Almska gården, Lovisas nya kulturhus, är intressant. Gården byggdes 1908 av Carl Alms farfarsfar och dennes bror. Brodern hade en guldsmedsaffär och guldsmedsverkstad i huset, och där tillverkades också cyklar med emblemet "Alm" framtill på styrstången.
– Då jag växte upp var det ett tomt och förfallet ödehus, och det var någon gång då jag gick i högstadiet som jag förstod att Almska huset hade en koppling till min släkt.
Kulturhus
Dan Henriksson minns att gården stod på paradplats i staden, omgiven av en stor, lummig park där folk umgicks och tillbringade tid. Dessutom gick trafiken till och från järnvägsstationen förbi huset. Men då bron och den nya infarten till Lovisa byggdes 1972 hamnade Almska huset i skymundan.
Under de senaste fyrtio åren har byggnaden gått från förfall och rivningshot till försäljning för 1 euro och total upprustning av företagaren Kari Markkula. I september fattade Lovisa stad beslut om att hyra Almska gården och förvandla det till ett kulturcentrum, som till exempel lokala kulturföreningar kan använda sig av.
Medan staden funderar hur det ska bli pågår samutställningen Tillsvidare i huset och nu i helgen blir det alltså teatergästspel med Klockrike och Carl Alm. Monologen Den där fjärde är en pappas berättelse om cancer och sorg, om hur det blir när en nära familjemedlem – i det här faller ett barn – insjuknar. Sorglig men inte svart är Dan Henrikssons beskrivning av föreställningen.
Livsbejakande
– Trots sorg och bekymmer är Den där fjärde ändå livsbejakande. Sorgen är en del av livet, och livet får och måste fortsätta fast familjen är sjukdomsdrabbad. Monologen är inte ångestladdad, säger Carl Alm.
Pjäsen, skriven av svenska Benny Haag, lånar titeln av en reklam som snurrade på i svensk teve i början på 2000-talet. Den där fjärde syftar på att vart fjärde barn i Sverige som insjuknar i cancer dör. Med reklamen försökte man samla in pengar till barncancerfonden. I dag är siffran vart femte.
Carl Alm jobbade mycket med pjäsens svåra tematik tillsammans med regissören Ann-Luise Bertell inför premiären i Vasa i våras. Bland annat hade man en referensgrupp, det vill säga personer som upplevt motsvarande process där någon i familjen eller bekantskapskretsen drabbats av cancer.
– Pjäsen är inte skriven utifrån autobiografiska upplevelser och därför kändes det särskilt angeläget att få direkt respons på monologtexten under repetitionerna, säger han.
Smärtpunkter
Hur kan ni beskriva det så träffande? Hur kan ni veta hur vardagen ser ut när slutet är väldigt nära för någon i familjen? var referensgruppens omedelbara kommentarer. Personerna i gruppen upplevde också att monologen förde deras talan och satte fingret på smärtpunkterna i livet med och kring sjukdomen. Cancern är betungande i sig men stigmat runtomkring, stämpeln som följer med sjukdomen och som får vänner och bekanta att undvika en, kan också vara väldigt tungt att hantera.
"Du vågar säga det som vi tänkt" är en av kommentarerna som Carl Alm fått efter att ha framfört Den där fjärde. Efter föreställningarna har det också hänt att folk kommit fram för att tacka och prata om sina personliga upplevelser, och det är ett gott betyg för en föreställning som han själv i grund och botten upplever som allmänmänsklig och livsbejakande.
– Monologen är för mig väldigt värdefull att spela. Den är avskalad och enkel och levereras med en ton som påminner om ett samtal.
Föreställningen, som räcker sjuttio minuter utan paus, görs med en enkel avskalad estetik och spelas på Almska gårdens vindsvåning.