Selja Ahava skriver om livets blindskär

BORGÅ Finlandiaprisnomineringen kom som en total överraskning för Selja Ahava, 41. Eller som hennes frissa konstaterade, "nu ska jag klippa snabbt för du ser ut som om du vill skrika." Det ville hon kanske, vem vet. Klart är att Selja Ahava är väldigt glad över att hennes "tysta" bok – som hon själv beskriver Taivaalta tippuvat asiat – tävlar om Finlandiapriset.

– Jag skriver om lycka och om livets oförutsägbarhet, inte om barnlöshet eller om Mannerheim eller andra medieattraherande ämnen.

Ahavas debutbok Eksyneen muistikirja utkom 2010 och lät sig enkelt skrivas medan andra romanen Taivaalta tippuvat asiat inneburit mera arbete, bland annat i form av research. På hyllan i hennes arbetsrum i frontmannahuset strax utanför Borgå står långa rader av hårdpärmade, tjocka dagböcker. Hon plockar ner två och bläddrar igenom benranglet av anteckningar, urklipp, kartor, inklistrade lappar, maskinskrivna pappersremsor och bilder, bland annat i form av vykort som kombinerar barn och våld ur ett infantilt perspektiv.

– Jag har gått runt på konstmuseer i bland annat Berlin, London och Bryssel och valt kort som dragit mig till sig. Min fantasi eggas av spännande bilder som kombinerar något väldigt vanligt med något helt ovidkommande. Ta till exempel det här, säger Selja Ahava och visar ett vykort som föreställer en finsko vars sula består av en skurborste.

Livets oberäknelighet

I arbetsboken har hon också skrivit ner direkt romantext som hon vid det här laget överfört till boksidorna. Ur en ringpärm vecklar hon ett ark där romanens fyrdelade konstruktion är uppritad i stora drag. I hörn har hon med stora bokstäver antecknat: "tid, upprepning, slumpen, händer samtidigt".

– När jag skriver startar jag från många punkter samtidigt. Mitt skrivande är inte styrt och jag har ingen klar intrig som jag följer utan personer och skeenden dyker upp medan jag skriver.

Nog för att Taivaalta tippuvat asiat genomsyras av en klar grundidé. Selja Ahava har sedan länge fascinerats av historier där livets oberäknelighet och omöjlighet att kontrollera avslöjas. Hon har samlat på berättelser där någonting oförutsett händer, vare sig det är positiva eller negativa skeenden. Det är de blindskären i livet som hon utforskar i romanen via flickan Saara, hennes abrupt avlidna mamma Hannele, pappan Pekka, fastern Annu och plastmamman Krista.

– De där oförmodade historierna som inte går att förklara rationellt ger mig hopp. Jag har personlig erfarenhet av det känslotillstånd som uppstår i en sådan situation.

Plötsligt hjälplös

År 1999 detonerades tre spikbomber i London och Selja Ahava befann sig intill en av dem men klarade sig. Frågorna hopade sig. Varför var hon där just då attentatet gjordes och ingen annanstans? Varför råkade hon stå precis på den platsen hon gjorde? Varför klarade hon sig oskadd då andra sårades svårt?

– Jag upplever att människan är rörande och kanske till och med lite komisk i sin hjälplöshet då det plötsligt händer någonting omstörtande.

Ahava fascineras av hur olika människor reagerar på det oförutsedda. Någon försöker förklara det som hänt rationellt, det finns de som ångar på utan att låtsas om någonting och så finns det de som går sönder och "ligger på sängbottnen och ylar" som hon beskriver det. Bokens personer har olika sätt att försöka överleva livets oförutsägbarhet men ingen lyckas särskilt bra. Ta till exempel romanens Annu-täti som är nöjd över miljonvinsten på lotto men som inte kan hantera att hon vinner jackpoten en gång till och klappar ihop.

– En lottovinst är normalt men att vinna två gånger förtar effekten av den första vinsten.

Klara konturer

I Taivaalta tippuvat asiat har Selja Ahava skrivit in strukturer som binder samman romanens fyra delar. Konturer, eller snarare kroppskonturer som ett slags bevis för kroppens existens, bildar en tydlig textur i boken. Ett annat återkommande mönster är gamla byggnader som metafor för romanpersonernas krackelerande inre.

– Hussymboliken var ingenting jag skrev in medvetet. Det bara blev så. Men så vet jag allt som hur det är att försöka kontrollera ett gammalt hus och hur den kampen korrelerar med livet.

Selja Ahava lånar sina romanplatser ur verkligheten, i första boken var det London, nu är det familjens eget hus som stått som förlaga till Sahanpurutalo, sågspånshuset, som är ett av huvudspåren i romanen. Sågspånen dalar genom springor i taket som en förlängning av familjens rämnande liv. Ahava skriver inte direkt om sitt eget liv men upplever nog att hon skriver via sig själv och hur hon ser på livet.

Logiska kritstreck

I boken är det flickan Saaras röst som hörs och det är hon som försöker komma runt det faktum att hennes mamma dog på fel sätt och vid fel tillfälle. I sina resonemang finner hon stöd bland annat hos detektiven Hercule Poirot som alltid finner en klar och logisk lösning på de mest märkliga scenarier. Det ger henne tröst att i tankarna ringa in det som känns svårt med vit krita, på samma sätt som Poirot markerar konturerna av en död kropp.

Ahava, som också är dramaturg, har på dramats sida använt sig av Aristoteles tankegång om berättelsens båge, från början, mitten och slut som konsekvens av det två tidigare nämnda. Inom dramat har hennes personer varit målmedvetna och problemlösningsinriktade men livet visar sig inte så i romanen där det obestämda för berättelsen framåt. Taivaalta tippuvat asiat är en bok där det huvudsakligen händer i språket och på ett litterärt plan.

– Det känns svårt att skriva så att boken på ett sätt går sönder mot slutet. Först berättar jag tydligt ur flickans synvinkel men sedan hoppar jag till de andra personerna. Romanen ville faktiskt inte riktigt avsluta sig.

Så tog det också ungefär tre år för Selja Ahava att fullfölja romanbygget vid sidan av andra skrivjobb, med vardagslunken som småbarnsmamma och ägarskapet till ett gammalt hus med intakt sågspånsisolering som ständiga följeslagare.

Finlandiapriset delas ut den 26 november. Vinnaren utses av journalisten och låtskrivaren Heikki "Hector" Harma. Prissumman är 30000 euro.