Steker plättar då livet leker
Författaren Maijaliisa Dieckmanns första barnbok förlagd i historisk tid utkom 1977 och utspelar sig i klostermiljö. Sedan dess har hon skrivit otaliga böcker för barn och unga, med inbyggd historiedos.
BORGÅ – Via berättelser blir det roligt för barnen att lära sig historia, säger Maijaliisa Dieckmann.
Just nu skriver hon på ytterligare en bok i serien om den nyfikna Ville Romunen där den senaste boken Ville Romunen konnien kintereillä utkom 2014. Den här gången är Ville på jakt efter en försvunnen sång av Jean Sibelius. Kompositörens jubileumsår gav henne gnistan att börja skriva på Sibeliuksen kadonnut laulu, som boken antagligen ska heta.
Typiskt för Maijaliisa Dieckmanns historiska barn- och ungdomsböcker är att hon väver in historiska händelser eller historiska personer i ett fiktivt sammanhang som gör berättelsen tillräckligt spännande för att engagera också en ung läsare. Hon har också skrivit flera manus för Radioteatern och för Ari Virtanen 8 vuotta fick hon Nordiska Hörspelspriset 1975.
Genom åren har hon betat av allt från stenåldersflickor, sjörövarbusar, änglar och spökryttare till kejsare på Borgåbesök. Utöver det kan nämnas att lillpigan Elinas äventyr i Gamla stan, alltså guideturen som små turister kan göra sommartid, baserar sig på Dieckmans bok Pikkupiika Elina (1985).
Dessutom har bemärkta finländare som partisanen Stefan Löfving, sagofarbrorn Zacharias Topelius, kvinnosakskvinnan Fredrika Runeberg och författaren Aleksis Kivi fått varsin bok i barnvänligt sakformat. Alla gånger har hon inte hållit sig inom landets gränser. Boken om blindskriftens fader Louis Braille (Väläys pimeässä, 2010) är ett exempel.
Just nu är Maijaliisa Dieckmann aktuell med memoarboken Kirja ja lettupannu – lastenkirjailija muistelee och där finner man grunden till hennes passion för historia, för det finska språket och för den finländska litteraturen.
Bildning
Redan under uppväxttiden i Mellillä i Egentliga Finland kom bondflickan Maijaliisa Laurinen i kontakt med bildning via modern och lärarinnan Mandi. Senare är det studier på Turun Yliopisto och Turun Opettajakoulu som för in Dieckmann på en folkbildande väg. Sedan 1962 har hon jobbat som lärare med modersmål och muntlig framställning som huvudsakliga ämnen. Under en lång period, från 1973 fram till pensioneringen, blev hon bekant som en ivrig informationsspridare bland lågstadieeleverna i Borgåskolan Keskuskoulu.
Via barnboksförfattarens nerskrivna minnesbilder växer en tydlig bild av Dieckmann som författare och kulturarbetare fram. Kulturen löper som en röd tråd genom hennes liv, men däremellan lyser ett genuint intresse för människor, för deras bakgrund och deras historia fram.
Namnen på mer och mindre kända personer som träder fram i boken är många, men det fina är att Dieckmann inte gör skillnad på hög eller låg, framgångsrik eller inte. I hennes bok är alla på samma streck, vare sig det är professorer, politiker, svärdöttrar eller författare som nämns.
Kollision
Intressant är också Dieckmanns möte med det svenskspråkiga Borgå. Reflektionerna från 1970-talets Borgå – då vägskyltarna på svenska och finska precis bytt plats så att finskan är överst – är intressanta men den verkliga krocken kommer då hon blir förtjust i den starka luciatraditionen i Borgåbygden. Bland annat översätter hon luciasången till finska och varje år låter hon finskspråkiga barn förvandlas till lucia och stjärngossar. Men då Borgåbladet publicerar den finskspråkiga texten i tidningen blir det ett ramaskri bland läsarna och redaktören som skrivit om Dieckmanns luciahobby hotas med sparken.
Sedan tjugo år tillbaka är Maijaliisa Dieckmann pensionär och sedan dess har hon ägnat sig åt skrivande och kulturellt arbete heltid. I memoarerna kommer det med uppenbar tydlighet fram att hon finner kulturen och litteraturen som ett gemensamt kapital, som en skatt som ska vara tillgänglig för alla. Till exempel har hon ingen förståelse för att till exempel boken hon skrivit om Tove Jansson och Pellinge får kalla handen av Det Stora Muminsyndikatet.
Titeln på memoarboken då? Plättarna och smöret. Den historien hänför sig till tillfället då Maijaliisa Dieckmanns far Lauri kom på frianfärd och bjöds på smörstekta plättar av hennes mor Mandi. Själv har Dieckmann två rejäla gjutjärnspannor, en i stan och en på stugan, och bjuder på plättar då livet är som bäst.
Som hon skriver i bokens förord: Jag har försökt erbjuda mina närmaste också kroppslig näring", som motvikt då till den kulturella sfären, till den andliga spis hon också sett till att kommit hennes närmaste krets till livs.