Kvinnan hon inte kunde släppa
Dramatikern Sofia Aminoff skrev pjäsen Den älskande för Östra Nylands teater. Dramat som handlar om Jean Sibelius mörkade syster Linda har premiär på Svenska teaterns Nicken-scen i oktober.
SIBBO Jugendbyggnaderna på det gamla sjukhusområdet i Nickby ligger inbäddade i lummig grönska. Klockhusets klocka har stannat – symptomatiskt egentligen, för Östanåparken omges av en air där tiden står still. En kvinna med en yster hund kommer gående över den öppna, parkliknande platsen som skiljer åt det som en gång var sjukhusets manliga och kvinnliga sidor.
– Det är jag som är Sofia, säger Sofia Aminoff som ägnat det senaste året åt att insupa det gamla sjukhusområdets atmosfär och åt att tränga under huden på kompositörssystern och psykpatienten Linda Sibelius. Det här är Cole, han är inte van vid att vara ensam, tillägger hon om sitt fyrbenta sällskap.
Speglingar
Det är Sofia Aminoff som valt platsen för vårt möte och det är ingen slump att vi står på könsneutral mark, i parken mellan den manliga sidan som togs i drift 1914 och den kvinnliga sidan som invigdes ett år senare. Byggnadernas fasader är som varandras reflektioner – speglingar mellan könens dimensioner är något som Aminoff använder sig mycket av i pjäsen Den älskande.
– Det här är ett väldigt spännande och otroligt vackert ställe men det har en grym historia. Jag är väldigt känslig för sjukhusvibben.
Vi korsar gräsmattan med Cole i spetsen och stannar vid det rundade hörnpartiet på kvinnohusets nordvästra del.
– Antagligen var det här på tredje våningen Linda Sibelius bodde.
Det var Helena Hasselblatt, konstnärlig ledare för Östra Nylands teater, som hittade historien om systern som mer eller mindre suddats ut från den Sibeliuska familjehistorien. Aminoff hade redan tidigare varit i kontakt med henne om ett annat projekt och Hasselblatt föreslog nu ett samarbete kring Linda under Sibelius jubileumsår.
Gripande öde
För Sofia Aminoff var Linda Sibelius en ny bekantskap men hon fastnade omedelbart för den begåvade och känsliga kvinnan som hade ett olyckligt livsöde.
– Jag kunde inte släppa historien om Linda då jag hört den.
Runt 1915 var Jean Sibelius redan ett stort namn och en psykiskt sjuk syster var inte förenlig men hans publika image. Linda gömdes undan och retuscherades rentav bort från familjefotografierna. Sofia Aminoffs uppfattning är att Janne hade ganska mycket ångest i fråga om sin syster. Han hade själv ett labilt psyke och var rädd för att bli som hon.
Graverande är också att läkaren som fattade beslutet om att Linda behövde vårdas på institution var hennes andra bror Christian, landets ledande professor i psykiatri och chefsläkare på Lappviken. Han inte bara diagnostiserade systern som manodepressiv – bipolär i dagens språk – utan behandlade henne också själv.
Maktmissbruk
– Det finns mycket maktmissbruk i brödernas förhållande till Linda. Det känns som en väldigt obehaglig lösning att placera systern på psyksjukhus för så långa tider.
Dessutom var bröderna snara att påpeka för Linda att de "satan måste försörja henne också" som Sofia Aminoff ilsket uttrycker det. De ville att hon skulle vara tacksam för att Christian ordnat en privatplats åt henne och att de fått den till rabatterat pris.
– I Lindas anteckningar och brev finns en väldig längtan efter att få höra till. Hon drömde hela tiden om att få åka och hälsa på Janne och hans familj, gå på hans konserter, och att få bo hos honom i den stora villan i Träskända.
Sjukhusmiljön viktig
Sofia Aminoffs ingång till pjäsen fanns i platsen, i den gamla sjukhusmiljön som i dag till stora delar är omvandlad till exklusiva bostäder. Hon skrev in ett ungt par som bor i det som en gång var Linda Sibelius rum. En relationskris pågår och fokus ligger på den unga kvinnan, Vilja Berggren, som väntar på att hennes sambo Johannes som jobbar utomlands ska återvända hem från Afrika.
– Vilja är estet och känslig för det som ligger under ytan.
Vilja kollapsar då hon håller på att förbereda en stor fotoutställning. Hon genomgår ett helvete och har två alternativ, insjukna eller lära känna sig själv på riktigt.
– Som yttre funktion är Vilja en spegelbild av Linda och vad hon gick igenom för hundra år sedan. Kvinnorna delar en känslighet, intelligens och konstnärlig begåvning. Frågan är vad som gör oss sjuka, och hur definierar man sjukdom?
Parallelltid
I Den älskande speglas dåtid och nutid via de två kvinnorna, Linda och Vilja, och deras berättelser löper parallellt med varandra och går in i varandra. Miljöns märkliga relation mellan skönhet och grymhet återspeglas också; Sofia Aminoff projicerar en del av känslorna på omgivningen.
Pjäsens namn, Den älskande, är också namnet på en svit av Jean Sibelius som ursprungligen skrevs med text ur Kanteletar. Det romantiska instrumentalstycket spelar också en roll i pjäsen vars tre akter har en parallellitet till musiken.
– Jag har också tänkt musikaliskt på texten och ser den som ett slags kalejdoskop där nya bilder, nya nyanser färgar av sig på varandra.
Hopp om förändring
Namnet fungerar också på ett symboliskt plan. Karaktärerna älskar mycket men de bär också på kärlekstrauman. Inbyggt i dramat finns ändå hopp om förändring.
Sofia Aminoff skriver gärna om sårbarhet och kvinnlighet, men det är slumpens försyn att hon just nu är aktuell med två pjäser som båda berör dessa teman. Parallellt med Den älskande visas Fru Catharina Boije och hennes döttrar på Svenska Teaterns Amos-scen.
– Det finns mycket historier om kvinnor som åsidosatts, om kvinnor som levt i skuggan av sina män och av samhället. Det har förekommit en historisk marginalisering av kvinnan och också det är en del av oss. Att lyfta fram dem är ett symboliskt rotarbete som vi måste göra.
- Pjäsförfattare, bosatt på hästgård i Borgnäs sedan åtta år tillbaka.
- Aktuell med pjäsen Den älskande som sätts upp på Svenska Teaterns Nicken-scen av Östra Nylands teater.
- På Amos-scenen visas hennes dramatisering av Fredrika Runebergs roman Fru Catharina Boije och hennes döttrar.