Där det finländska möter det franska
Med både finländska och franska vibbar ger Irina Björklund en konsert med varierande och svängande innehåll som publiken lätt gungar med i.
BORGÅ Det är ett glatt återseende då Irina Björklund kliver upp på scenen i Ljungars på Sarvsalö. Publiken hälsar henne med rungande applåder då hon skrider in i svävande sjalar. Det är både unga och gamla som har samlats för att njuta av en musikalisk kväll i fransk-finsk anda. Den blomsterprydda salen i Ljungars är nästan fullsatt och publiken är redo.
Irina Björklund framför kända finska och svenska låtar som hon översatt till franska från sitt senaste album La vie est une fête. Hon bjuder även på några sånger hon själv komponerat och skrivit texten till. Trots det för många främmande språket och det fräscha, gungande jazzliknande tempot går de flesta sånger att känna igen. Bland annat den franska versionen av Höstvisan – L’automne får nytt liv och känns gammal och välbekant, men ändå lite exotisk. Hela konserten går i liknande stil – låtarna skulle lika bra passa in på ett kafé i Frankrike som på en finländsk lokal en dansbandskväll i juli.
Irina Björklund presenterar inte låtarna desto närmare i förväg, utan ger små ledtrådar. Det ger publiken en chans att själv lista ut vilka kända låtar som ligger bakom franskan och den gungande rytmen. Bland dem som är svårare att känna igen är Jukka Karjalainens Hän – Lui som Irina framför i ett lugnare tempo som får låten att kännas som en drömlik version av originalet.
Mellan låtarna berättar Irina familjärt om episoder ur sitt liv och vad låtarna betyder för henne. Exempelvis berättar hon hur hon som tolvåring skulle hålla ett föredrag om sin stora idol Leif Wager och hur hon fick träffa honom, vilket gjorde stor inverkan på henne då. Hon framför några av hans låtar, Tähdet kertovat – La voix des étoiles och Romanssi – Romance.
Till publikens stora förtjusning plockar hon fram sågen vid några tillfällen.
– Inte kan man helt glömma bort den, skrattar hon.
Sågen är inte det enda sättet man leker med ljudeffekter. Med hjälp av en speciell mikrofon känns Irinas röst som hämtad ur en gammal fransk film och stärker känslan av att sitta någonstans i Frankrike.
Tillsammans med bandet som bland annat spelar klarinett och fiol, ger det en fin helhetsbild och den två timmar långa konserten flyger i väg. Publiken rycks med i de svängiga tonerna och till och med de yngsta i publiken orkade ända till slutet.