Hon gör konst av de finaste fibrer
Raija Jokinen var bara sex år gammal när hon lärde sig sy på maskin. Då sydde hon dockkläder, i dag gör hon konst. På samma symaskin.
HELSINGFORS I textilkonstnär Raija Jokinens ateljé i Kottby ligger vackert formade och färgade människokroppar i platta högar på golvet. I en tunn gardin som täcker källarrummets enda fönster hänger en annan kropp, försedd med vingar. På ett bord ligger några torsor till, en del klart figurativa, andra mer abstrakt formade.
Har man bara sett fotografier av Raija Jokinens konstverk förleds man att tro att kropparna, som är ett av hennes favoritmotiv, är skulpturer. I verkligheten är de fjäderlätta och platta, med en tjocklek på bara några millimeter. De är heller inte begränsade av ramar utan formar sig fritt.
Det huvudsakliga materialet är linfiber, en råvara som inom textilindustrin spinns till tråd. Av de trådaktiga färgade fibrerna formar Jokinen figurer med hjälp av vatten och stärkelse. När verken antagit sin form "ritar" hon mönster på dem med symaskin.
I ateljén finns lådvis med färgat linfiber – ett råmaterial som Jokinen köpt via ett linspinneri i Malax. Hon färgar allt material själv i ateljén i en stor tio liters kastrull. Färgandet är en tidskrävande process som kräver konstant närvaro.
Nytt hem
För Jokinen erbjuder människokroppen, dess vävnader, nervbanor och blodådror en outsinlig inspirationskälla.
– För mig har människokroppen alltid varit krävande att avbilda. Att jag återkommer till den gång på gång, beror kanske på att jag försöker bemästra utmaningen och komma underfund med den.
Blodådror av olika slag fascinerar mig eftersom de påminner om rötter och grenverk. Det förstärker sinnebilden av att människan är en del av naturen.
Raija Jokinen bjuder på kaffe i sitt hem som ligger i grannhuset till källarutrymmet där hon jobbar. Hon ursäktar att det är litet stökigt i ateljén – så blir det alltid då hon ska delta i en utställning. Just nu har hon verk utställda både i Finland och utomlands: I ett galleri i Helsingfors och i museer i Holland och Lettland.
En stor förändring är också i antågande vad gäller hemmet och ateljén; inom en snar framtid ska Jokinen bosätta sig permanent i Nickby tillsammans med sin sambo. Paret har redan ett tag rustat upp en gammal släktgård och tillbringar en stor del av veckan på landsbygden.
De pågående utställningarna hänger ihop med 25-årsjubileet som Jokinen firar hela året. Ett kvartssekel har nämligen förflutit sedan den första utställningen. Under senaste år har Jokinen ställt ut i huvudsak utanför Finland i länder som Turkiet, USA, Lettland, Frankrike, England och Grönland.
– Intresset för modern textilkonst går i vågor. De senaste åren har varit ganska stillsamma i Finland medan förfrågningarna från andra länder duggat rätt tätt. Att just mina verk intresserar beror kanske på att de är så svåra att kategorisera och utomlands finns ett stort intresse för min teknik.
Sydde dockkläder
Att kalla Raija Jokinen för textilkonstnär är egentligen missvisande, särskilt om man med benämningen syftar på en person som gör traditionell textilkonst som exempelvis ryor eller bruksvaror. Jokinen berättar om en utställning där de utställda verken representerade modern textilkonst.
– En del besökare var uppriktigt besvikna över att det inte fanns en enda rya med på utställningen. Många ser fortfarande textilkonst som en synonym till ryor trots att konstarten utvecklats mycket sedan 1960- och 70-talen och i dag inkluderar en mångfald av olika tekniker.
Raija Jokinens intresse för textiler vaknade tidigt. När mamman köpte en grön Husqvarna symaskin tog dottern den genast i flitigt bruk. Redan som 6-åring sydde lilla Raija kläder till sina dockor och när hon började högstadiet sydde hon en stor del av sina kläder själv. Efter gymnasiet sökte hon in till Konstindustriella högskolan men då hon inte kom in valde hon en hantverksskola i stället.
– Egentligen ville jag bli konservator men eftersom den närmaste utbildningen på den tiden fanns i Italien valde jag hantverksskolan i stället. Då vi lärde oss spinna garn kom jag första gången i kontakt med linfiber. Jag började pröva på olika icke-traditionella tekniker och småningom hittade jag fram till ett eget sätt att göra konst.
Efter hantverksskolan sökte Jokinen på nytt in till Konstindustriella och kom in. Men att finna det egna uttryckssättet tog tid. Där det är lätt att skilja en oljemålning från en akvarellmålning är det svårt att med blotta ögat komma underfund med Raija Jokinens teknik. Att förvandla de trådlika linfibrerna till konst är en mångfacetterad process där Jokinen kombinerar olika tekniker från bildkonst, grafik och textilkonst. Hon har inte ännu stött på någon annan konstnär som använder exakt samma metoder.
Hård tävling
Jokinen har fått ärva sin mammas gamla symaskin, den är ett viktigt redskap i arbetet.
– Nya maskiner är mångsidiga och den digitala tekniken är fascinerande. Men en gammal mekanisk maskin lämpar sig bättre för ett grovt och rätt dammigt arbetsskede.
Jokinen har under årens lopp sålt verk till privatpersoner men även gjort beställningsarbeten till Jorvs sjukhus och olika företag. Den respons hon fick efter en utställning i Tyskland häromåret gör henne fortfarande varm om hjärtat.
– En person som köpte ett verk kontaktade mig per e-post flera månader efter utställningen och berättade hur mycket glädje mitt konstverk ger. Personen råkar vara en konstsamlare så meddelandet betydde mycket för mig.
Raija Jokinen har vid sidan av skapandet alltid jobbat med annat, med textildesign och med undervisning inom textilbranschen.
– I jämförelse med andra länders bidragssystem för konstnärer har vi det rätt bra ställt i Finland. Men det stämmer säkert att utbildningen av nya konstnärer borde begränsas. I nuläget är tävlingen om bidragen för hård, det har nästan blivit så att det är slumpen som avgör vem som kan leva på sin konst.
- Östnyland besöker konstnärer i regionen i det viktigaste av rum för skapandet. Den första delen om keramikern Elina Sorainen ingick i ÖN den 9.5, den andra om illustratören Bo Haglund den 20.5 och den tredje om skulptören Kirsi Kaulanen den 30.5.