Skulpturer ger tuggmotstånd åt koppmakaren
I många hem finns bruksföremål med Elina Sorainens signatur. Koppmakaren som hon kallar sig, gör fortfarande muggar med lika stor passion som när hon började för femtio år sedan.
LOVISA Ett tunt lager av fint, vitt lerdamm täcker ytorna i Elina Sorainens verkstad i Baggböle. För att alls kunna gå in får besökaren sticka fötterna i ett par träskor och försöka låta bli att nudda vid bord och hyllor. Keramikverkstaden imponerar med sina stora fönster och högt i tak. Fram till 1960-talet var det ett klassrum för byns barn, i november har den gamla skolbyggnaden varit Sorainens och maken Kai Nieminens hem i trettiofem år.
Det finns inte en ledig bordsyta eller hylla i rummet. En ställning som täcker en hel vägg är fylld av skålar, koppar och fat som väntar på bränning och på motsatt sida av rummet står rader av färdiga bruksföremål och skulpturer redo för att få komma till nya hem. I en knut blickar tre vackra keramikstorkar på sina långa ben av armeringsjärn ut över rummet.
De enda mekaniska verktygen i verkstaden är en drejskiva och en eldriven keramikugn. Helst använder Elina Sorainen ändå den vedeldade japanska noborigamanen som hon byggt ute på gården. Det är en åtta meter lång tunnelformad ugn ämnad för bränning av keramik.
– Keramik som bränns i den får en vacker, litet grov yta. Färger av olika oxider kommer helt till sin rätt. I elugnen får föremålen en förutsägbar yta, beroende på glasering. Det blir litet för perfekt i mina ögon, säger Sorainen.
Hon är ingen vän av symmetri och varje föremål hon gör är unikt i sitt slag. Då någon kund ber henne göra en exakt likadan mugg eller ett fat till en redan befintlig servis blir svaret alltid detsamma; det låter sig inte göras. Dels på grund av tekniken hon använder, dels för att hon inte vill.
Assymetri och harmoni
Den japanska Nerikomitekniken, en mångfacetterad och krävande teknik, har redan i flera års tid varit kännetecknande för Sorainens keramik. Hon beskriver tekniken som en process som liknar rulltårtsbakning. Genom att rulla ihop färgade lerplattor och skära genom blocket på tvären får man fram spännande mönster.
– Det går inte att framkalla exakt likadana lerblock på nytt. Dessutom skulle det vara tråkigt. När jag studerade i Japan insåg jag hur enformigt det är med enhetliga serviser. Där kunde man duka bordet med tio olika koppar som ändå utgjorde en harmonisk helhet. De japanska keramikmästarna hade blivit förfärade om de vetat hur ett traditionellt finländskt kaffebord kan se ut med identiska koppar och fat.
Sorainen berättar om en kund som beställde tolv bägare som present till en märkesdag. Efter att hon levererat bägarna ringde kunden och undrade upprört hur det är möjligt att en erfaren keramiker skickar tolv uppenbart felaktiga produkter.
– Kunden förväntade sig att bägarna skulle se exakt likadana ut. Men handgjord keramik går inte att masstillverka och det är ju det som är charmen med dem. Jag rådde kunden att skicka tillbaka bägarna och köpa fabrikstillverkat i stället.
Missnöjda kunder kan ändå räknas på en hand. Det som glädjer och ger Sorainen fortsatt energi är de otaliga nöjda köpare som återkommer år efter år för att skaffa nytt när något gått i kras.
Kärl som ram
Elina Sorainen har tillverkat keramik i femtio år. Hon gör fortfarande bruksföremål med lika stor passion som när hon började men sortimentet har med årens lopp breddats. Skulpturer av djur och människor har tagits väl emot på utställningar och tillverkningen av dem ger nödvändigt tuggmotstånd för att hålla glöden för leran levande.
– Jag anser att en god måltid förtjänar en vacker inramning. Vad gäller skulpturer så är jag ingen utbildad skulptör men jag använder de tekniker jag behärskar och känner mina gränser.
Sorainen fick sin utbildning i USA på 1960-talet men byggde senare på sitt kunnande i Iran och Japan, länder där tillverkningen av keramik traditionellt anses ha sitt ursprung. I slutet av 1990-talet återvände hon till Iran för att studera keramiktillverkning i Kalpourkan, en avlägsen by som ligger vid landets sydöstra gräns. Studierna resulterade i en doktorsavhandling år 2006.
Sorainen är djupt fascinerad av de iranska kvinnornas skicklighet och inställning till livet överlag.
– De tillverkade enbart bruksföremål och de gjorde allting för hand. På en timme kunde de tillverka en perfekt formad fem liters degbunke utan verktyg och drejskiva. De var också väldigt frispråkiga och när det ibland dök upp män från storstaden som gav order om det ena och det andra så skrattade kvinnorna bara och struntade i anvisningarna. Givetvis först efter att männen åkt i väg.
Ingen lön
Om Elina Sorainen talar passionerat om keramik så finns det ett område som gör henne minst lika ivrig; engagemanget i Stödföreningen för Lovisa konstcentrum. Sorainen har tillsammans med tre medarbetare jobbat aktivt för föreningen i några års tid. Målet är att göra konst tillgänglig för alla.
– Konst finns inte till för en utvald elit och konstnärer är vanliga yrkesutövande människor. Sedan vi flyttade ut från Almska Gården har våra utställningar setts av flera hundra barn. Blir konsten en naturlig del av livet redan då man är barn upplevs den knappast senare i livet heller som något elitistiskt.
Sorainen är glad över att föreningen tack vare Päivi Melasniemi fann Konstvinden och Konststallet i Lovisa centrum där hyran är betydligt billigare än i Almska Gården.
– Det är sorgligt att en stad som utger sig för att vara en kulturstad drastiskt minskar på bidragen. Vissa politiker har till och med uppträtt hotfullt mot oss. För de tre första åren fick vi över 30 000 euro per år i understöd. I år är bidraget 4 000 euro. Utan Svenska kulturfondens understöd på 20 000 euro skulle det vara svårt för oss att fortsätta.
Att ge upp är ändå inget alternativ. Elina Sorainen tänker fortsätta kämpa för Lovisa konstcentrum med samma kraft som drivit henne att göra keramik; en djup passion för jobbet.
- Östnyland besöker konstnärer i regionen i det viktigaste av rum för skapandet.