När det mjuka i en nötts ner
Johanna, huvudpersonen i Carina Karlssons första roman Mirakelvattnet, är strävsam och kantig till sättet med klumpigt handlag, aldrig en som det är lätt att tycka om. Men det hon förmår är fånga läsarens intresse.
Mirakelvattnet
Författare: Carina Karlsson.
Utgiven i april 2015 på Schildts & Söderströms förlag, 296 sidor.
Om Peter Høegs Smilla hade känsla för snö så är Carina Karlssons (f. 1966) Johanna i romanen Mirakelavattnet en kvinna som dras till vatten. Hon har många benämningar på vatten, hon känner de hemnärmaste vattendragen vid namn och hon känner också vattnets natur. Livgivande då laken leker uppströms. Dödligt, ett svart svalg, då ofärdig bonddotter drunknar. Rofyllt då Johanna tvättar mattor och känner sig som en drottning där hon sitter på remsbotten bland bubblor som stiger upp mot ytan som ädelstenar.
Kvinnans lott är inte lätt i det sekelskiftets Åland som Carina Karlsson beskriver. Vardagen består av hårt arbete, av födslar, av barns död och av män som gör som det gitter och vill. Glädjestunderna är få för en Johanna som slitarbetar och nöts ner, blir hård av hunger. "Det mjuka i henne nöts ner först, det ger inget motstånd utan är borta i en blinkning."
Johanna hittar själsro i fäxet, fähuset, i de ensamma stunderna när hon lutar huvudet mot en varm komage och masserar den livgivande mjölken ur spenarna. Här kan hon låta tankarna flyga mot de dyrbara barndomsstunderna med farfar - farfar som förstod Johanna som ingen annan.
Märkt kvinna
Det gör ingen i storstugan på Löfvik, bondgården som blivit platsen där hon existerar. Inte bor som i hemma, för alltsedan unga pigjohanna klev över tröskeln har hon känt att hon inte hör till. Det blir inte bättre av att gamlamor har ett ont öga till henne sedan bondfamiljens ofärdiga dotter drunknar på Johannas vakt och inte minst sedan hennes rundande mage skvallrar om att husbonden lägrat pigan.
Johanna är maktlös, hon är tyst. Husbonden har ritat sitt bomärke, gårdens bomärke, på hennes nakna hud. Senare fastställs "ägandeskapet" också inför prästen som inte bara viger utan också bötfäller för olaga lägermål.
Det föds barn, det dör barn, och det föds en pojke, Ottogulle, som lever ut det där bångstyriga och rastlösa som bor också i Johannas kropp. Men hon är en stannfågel vars vingar skrumpnat till osynlighet i solhettan, "de har torkat bort och ramlat av, som ett prasslande urvuxet ormskinn i en bergsskreva".
Naturspråk
Naturen är ständigt närvarande i Mirakelvattnet. Det är via årets cykler, via sådd och skörd, via skogens håvor som livet levs i de åländska skären. Lika närvarande, lika skrämmande och vacker på samma gång, är den natur som författaren målar upp via romanens bildspråk. Det lutar åt storblommigt ibland med alla målande beskrivningar, men samtidigt blir det rika språket en kontrast till Johanna, hon med hårt skal, hon som är sluten som en mussla.
Carina Karlssons poetiskt böljande språk har också en lokal prägel som sitter som gjuten i sammanhanget. Hon strör även in ryskättade låneord som prenika och prasnik, ord som varit frekventa på Åland som ett resultat av fästningsbygget i Bomarsund.
Berättelsen går över generationerna, och också Otto och hans bleksiktiga hustru Ida får komma till tals. Styvdottern med sitt kärlekskranka och lättsamma sätt fungerar som en motpol till Johanna, men fokus kunde ha hållits på den strävsamma äldre kvinnan.
Carina Karlsson har tidigare blivit bekant närmast som lyriker och styckena om mirakelvattnet, man kan kanske kalla dem prosadikterna, som finns inströdda i slutet på vissa kapitel känns lösryckta och tillför inte till kärnberättelsen. Det sagt är Mirakelvattnet en stark romanförstling, en medryckande berättelse om ett medryckande kvinnoöde.