Sanningen ruvar under ytan
I Bengt Ahlfors enaktare Gå på vattnet är sanningen en helt annan än den som syns på ytan. I pjäsen klassad som en psykologisk thriller närmar han sig sanningsbegreppet med en moralisk, etisk och religiös twist.
Mobilen går i gång med ett symboliskt Tryggare kan ingen vara och prästen Marion (Pia Runnakko) svarar. Samtalet kommer hemifrån, vi får veta att champagnen är på kylning och att den andra påringningen, den som förhoppningsvis föranleder skålande kommer inom en timme: Det drar ihop sig till biskopsval med Marion som en av två kandidater.
Platsen. Ett modernt kyrkorum med vitmenade tegelväggar. Levande ljus, psalmsiffror som berättar om att här precis förrättats en jordfästning – Ralf Forsströms scenografi fungerar i all sin enkelhet. Sedan, en djup röst som om kom den från den andra sidan, då Sampo Sarkola kliver upp från sista raden i församlingen och stegar fram till koret. Sanningssökande journalisten Trond (Sarkola) ska göra en intervju med Marion inför biskopsvalet.
Stämningen sätts direkt. Hon har glömt att de skulle träffas, men ville inte erkänna det och drar till med en vit lögn. Bandspelaren slås på, Marion har ingen orsak att tro att Trond är en av "de där journalisterna som handskas ovarsamt med sanningen" men hon ville inte bli felciterad (det har hänt förr) och är glad över att det är den "ärliga intervjun" med människan Marion som spelas in.
Illavarslande intervju
Såväl i prästämbetet som i journalistyrket står sanningen högt i kurs och det ligger någonting skamligt i hur Sampo Sarkolas ettriga redaktör får henne att erkänna, off the record, att hon ljög; hon kom inte ihåg att de avtalat om mötet. Det är bara början. Någonting känns plötsligt skevt. I närheten gal en gök – enligt folktron ett omen som varslar om olycka och död – och den helt vanliga intervjun tippar över i ett gruvligt korsförhör.
Samtalet förvandlas till ett personligt grävjobb, till en stund av själavård, men inte med målet att förlösa synder, utan att förgöra. Bengt Ahlfors sammanför skickligt Marion och Trond i en ödesspiral med moraliska och etiska förtecken. Sanningen som Trond söker bottnar i något helt annat än professionellt intresse för prästen Marions tankar om de kyrkliga kärnfrågorna, där hon i biskopsvalet skiljer sig från den konservativa motkandidaten Tengström.
Sanningens sidor
Han vill att hon ska minnas och erkänna sanningen: att hon förgrep sig på tonårige Trond på konfirmationslägret för 23 år sedan, en händelse som relateras in i minsta snaskiga detalj. "Sanningen ska göra oss fria" står det i Bibeln men på Lilla Teaterns scen är det en tudelad sanning som projiceras. Källskydd kontra bikthemlighet. Vad får man skriva, vad måste man berätta? Pedofiloffret Sampo Sarkolas själsvånda är påtaglig, Pia Runnakkos präst med mörkt förflutet är trovärdig i sin rolltolkning.
Det lite att ta i att kalla Gå på vatten en thriller. Jovisst, det bubblar illavarslande under ytan i Bengt Ahlfors pjäs, men enaktaren är väl tam i sitt lunkande tempo för att var en regelrätt rysare. Texten i sig fungerar fullgott också om delar av resonemanget har sina luckor och en del oneliners känns direkt malplacerade i det allvarstyngda sammanhanget. Det som däremot blottas i all önskvärd tydlighet (ända in på skinnet om man så vill) är kyrkans skenhelighet – det är en riktighet som mår bra av att luftas.
- ★★★✩✩
- Manus & regi: Bengt Ahlfors.
- I rollerna: Pia Runnakko, Sampo Sarkola.
- Scenografi och dräkter: Ralf Forsström.
- Ljus: Jan-Erik Pihlström.
- Ljud: Antero Mansikka.
- Smink och peruk: Jutta Kainulainen.
- Urpremiär på Lilla Teatern 26.3.
- Speltid cirka 1 t 15 min. (ingen paus)