Han dompterar ljudet
Estniska performanskonstnären Taavi Suisalu arbetar med Lovisa gästateljé som bas under de närmaste månaderna. Ett nyskapande ljudkonstverk är under arbete.
LOVISA Taavi Suisalu har hunnit tillbringa några dagar i Lovisa då vi träffas och har ännu inte skapat sig en helhetsbild av staden. Den dagtid livliga torgmiljön har fångat hans intresse, liksom vattentornets former. Endera dagen har han också för avsikt att cykla ut till Hästholmen för att ta sig en titt på kärnkraftverket.
– Planen för min vistelse i Lovisa är att fokusera på arbete. Därför är jag här, för att komma bort från mitt vardagsliv. Här finns färre distraktioner.
Suisalu är uppvuxen i södra Estland, i Tartu, men bor numera i huvudstaden Tallinn. Det är också där, i galleriet Drakon, som han i slutet av juni ska ställa ut nästa gång. Det är med den utställningen i åtanke som han kommer att arbeta de närmaste månaderna i Lovisa. Än så länge är projektet i startgroparna.
Audiovisuell konst
Taavi Suisalu är intresserad av social kontext i kombination med kulturella strukturer. Hans strävan är att hacka sönder, våldföra sig på, förändra kulturella format via sin audiovisuella konst.
– Ljud är mitt primära material . Jag skulpterar ljud och vill utnyttja den musikalitet som uppstår av hur ljudet formas av omgivningen.
I en normal ljudmiljö sprids ljudet omedelbart och kontrollerbart. Han visar genom att knacka i bordet och klappa i händerna – ljudet studsar mot gästateljéns väggar. Taavi Suisalus mål är att domptera ljudet och rikta det mot specifika områden. På det sättet ger han ljudet en tredimensionell form.
Riktat ljud
– Jag vill använda ultraljudshögtalare och med hjälp av dem använda ljudet som en laserstråle. När du står mitt i strålen hör du ljudet, kliver du åt sidan hör du det inte längre.
Tanken är att rikta ljudkäglan mot ett objekt, så att det verkar som om just det föremålet är ljudets källa. Via ljudet upplever han att materia kan få en helt ny mening i och med de totalt avvikande konnotationer som på ett vis får idén med objektet att krackelera.
– Ljud skapas via materia. Du har två objekt med kontaktyta - då är det ljud som händer. Jag ser ljudpotential i olika föremål.
Nya ljudvärldar
För Taavi Suisalu är det i och för sig ingen nyhet att omforma och komprimera ljud. Han spelar med i estniska bandet Postinstrumentum, en performansgrupp som undersöker ljud och oljud via olika slags hemlagade instrument.
– Traditionella instrument är byggda för att skapa ljud som blir musik, inte för att undersöka nya ljudvärldar. Våra instrument är akustiska men strävar efter att frambringa ljud som låter som om det kom från elektriska apparater.
Hans instrument heter ebendiselbe och är ett slags musikbox med fem vinglas i metall monterade utanpå locket. Inuti glasen finns små metallföremål som börjar vibrera då man spelar instrumentet med stråke. Metallföremålen fungerar som filter och utvidgar ljudets räckvidd.
– Ljudet låter som något som kommer från ett elektriskt instrument fast det inte är det. Jag har lärt mig spela instrument genom försök och misstag.
Mixade ljudmiljöer
Taavi Suisalu tycker om att mixa traditionellt och modernt, bland annat har han utforskat ljudmiljöerna i grottor med urgamla grottmålningar. Han jobbar mycket med fältinspelningar och samlar in spännande ljud. I grottorna, eller i urgamla monolitiska konstruktioner, reflekteras ljudet olika starkt på olika ställen. I grottsystemen är genklangen bäst precis framför målningarna.
– Det måste finnas en orsak till att det är så och genom att kombinera prehistorisk kunskap om ljudet med modern teknologi vill jag kreera ett nytt slags heligt rum.
Han för fram hur till exempel grottorna använts för olika sinnesutvidgande ritualer, för att falla i trans, för att få tillgång till kunskap bortom medvetandets gränser. Han upplever att vi i dag använder teknologi på samma premisser; teknologin hjälper oss att utvidga våra sinnen i många olika riktningar, vi faller i teknologisk trans.
Digitala fossil
Taavi Suisalu utsågs till årets unga konstnär i Estland 2014 tack vare ett verk som också handlade om gammalt och nytt i termerna av människa mot teknologi. Konstverket väckte icke-existerande byar, närmare bestämt övergivna byar på landsbygden, till ett interaktivt liv; något som prisjuryn beskrev som "digitala fossil".
– Det var ett väldigt krävande projekt. Flera konstnärer var med och skapade verket, jag gjorde en bit men hade också rollen som kurator.
Suisalu fann det fascinerande hur besvärligt det var att skapa utställningarna i byarna som inte fanns - maskiner ställdes mot människor: det var besvärligt att jobba med teknologi i avsides områden och redan eltillförseln var en utmaning då vissa verk till exempel placerades i övergivna hus.
– Konstverket visade hur starkt kopplad nymedial konst är till urbana miljöer med utvecklad infrastruktur.
Gräsklipparperformans
Tematiken går igen också i verket Kakofoni för gräsklippare (Mürafoonia muruniidukitel) som uppfördes i Tartu i fjol. Det var fråga om en stor grupp frivilliga som samlats på en gård för att klippa gräs med gräsklippare. Enligt Taavi Suisalu handlade det dels om att uppmärksamma människans behov av att härska över naturen med olika slags maskiner, dels om gräsklipparens ljudsymbolik. Tidigare klipptes gräset av tjänstefolk och maskinljudet symboliserade makt, numera är det tomtägaren själv som hanterar gräsklipparen.
– Ljudet från gräsklippare har blivit en väsentlig del av vår moderna antrofoni, alltså en del av den ljudvärld som vi människor skapar.
För mera information, videoklipp och ljudprov se www.taavisuisalu.com.