Kvinnoperspektiv ger lyft åt Esplanaden
Joakim Groth har tumme på epokskildringen. Högvattensmärket "Härlig är jorden" har i nya "Esplanaden" på Svenska Teaterns Amos-scen förbytts i 1910-talets Helsingfors och de så kallade dagdrivarförfattarna som här lyfts fram ur glömskan. Om första akten ändå mest framstår som teater för teaters skull ger andra akten med sitt kvinnoperspektiv, sitt sociala och politiska patos större djup åt karaktärerna.
Pjäsen grundar sig på texter av ett tiotal författare från 1910-talet med hemvist i Sverige, Åboland och Helsingfors. Till dem hörde bland andra Henning Söderhjelm, Guss Mattsson, Gunnar Allén, Karin Smirnoff, Torsten Helsingius, Kurt Ekman, Gustav Alm och Elvira Willman-Eloranta.
Titthål
Huvudpersonerna i deras böcker var i regel håglösa unga män, handlingen utspelades främst i staden, på dess krogar och gator. Också kvinnliga författare med större fokus på förhållandena i fattigare environger ingick i ensemblen. Genom att kombinera det manligt borgerliga dagdrivarperspektivet med det kvinnligt politiska och en pyrande klasskamp skapar Joakim Groth två separata titthål in mot skeendena.
Att kalla pjäsen komedi är diskutabelt, om man inte godkänner studentikosa fyllescener som komiska. Föreställningen om dagdrivarnas rätt tråkiga, håglösa och desillusionerade vardag får åtminstone i första akten aldrig riktigt grepp om åskådaren. Handlingen utspelas i snabbt tempo i form av ett pärlband korta tablåer där politik, filosofiska betraktelser, teknikens landvinningar och kärleksaffärer bildar drivmedlet.
Redan i det här skedet utkristalliserar sig ändå några skådespelarprestationerna värda att nämnas. Till dem hör Simon Hägers tolkning av Hjalmar och hans förhållande till den undflyende Ingrid (Kira-Emmi Pohtokari), hon som vill nöja sig med vänskap och drar till Tyskland. Häger har en scennärvaro och karisma som sticker ut, Pohtokari den sakligt övertygande, lågmälda gestaltning rollen kräver.
Julia Högnabba som självsäker, ung kvinna, också hon med tycke för Hjalmar, och Patrick Henriksen som studenten Birger, åstadkommer också återklanger av hög klass.
Kött på benen
I andra aktens kvinnodominerade återgivning av Helsingfors på 1910-talet får Esplanaden mera kött på benen, gestaltningarna fördjupas, karaktärerna lever upp och börjar beröra.
Edith Holmström gör en stort dominerande roll som den av samhället utfrysta Ruth med sitt oäkta barn, hämtad ur Karin Smirnoffs roman Under ansvar.
Hon assisteras fint av Pohtokari som Ragna, flickan med håg för kärlek över klassgränserna, och inte minst Hellen Willberg som fattiggumman som får en besutten affärsmans (Max Forsman) hjärta att vekna.
Forsman, mera känd för sina komiska gestaltningar, svarar här för en av sina bästa rolltolkningar. Också Marcus Groth som hans ledbrutna trotjänare gör bra i från sig liksom Dennis Nylund i rollen som den insjuknade Otto som på sjukbädden förlikar sig med sitt oblida öde.
Esplanaden är ett skådespel där kostymering, ljud- och ljusplanering bidrar till en godkänd helhet. Ändå undgår man inte tanken på hur pjäsen hade sett ut på Svenska Teaterns stora scen, med sina möjligheter till mera rekvisita och större bredd och djup i scenbilden.
Esplanaden
✭✭✭☆☆
På Svenska Teaterns Amos-scen.
Regi och scenografi: Joakim Groth.
Dräkter: Tyra Therman.
Ljusdesign: Tom Kumlin.
Ljuddesign: Hanna Mikander.
I rollerna: Max Forsman, Marcus Groth, Patrick Henriksen, Edith Holmström, Simon Häger, Hellen Willberg, Julia Högnabba, Dennis Nylund, Kira-Emmi Pohtokari.
Musiker: Peter Achrén.
Urpremiär: 3.10.
Speltid: c. 2 t 45 min. inkl. paus.
Visas till den 20.12.14.