I rotlöshetens skärseld
Pjäsen Rose på Svenska Teaterns Amosscen handlar om ett specifikt invandrardrama i England, utspelat mellan far och dotter, men tilltalet är så universellt att publiken utan svårighet inser vad det betyder att leva i en värld utan förankring i de egna rötterna.
Michaela Granit från Sverige, känd bland annat för regin av skådespelet Svinalängorna, har skapat en tät enaktare med såväl dramatiska som mera familjärt vardagliga inslag.
Genom att låta handlingen pendla mellan nu- och dåtid får berättelsen allt fastare och mera begripliga former tills slutligen även den sista pusselbiten hittat sin plats.
Rose utspelas nämligen dels ett vitt sjukhusrum där den av stroke drabbade fadern Arthur (Dick Idman) efter år av tystnad får besök av sin fullvuxna dotter Rose (Cecilia Paul). Dels skissas deras tidigare förhållande upp i återblickar från familjens enkla enrummare där Rose och Arthurs liv får allt skarpare konturer från det dottern var åtta år fram till pubertet och ungdom.
Separata verkligheter
Far och dotter är muslimer med - som det visar sig - arabiska som hemspråk. På grund av ett dramatisk förflutet har de hamnat i ett modernt västerländskt land, med ny kultur, nya traditioner och nya seder.
Problemet är att fadern valt att förneka sitt ursprung och lovprisar sitt nya hemland på alla tänkbara sätt. Diktatorisk och grym, men också kärleksfull och välmenande, uppfostrar han sin välartade lilla Rose till en som han tror mönsterdotter med slogans från Shakespeare och världslitteraturen.
Att han aldrig varit perfekt själv utan lever sitt liv i en chimär med alkoholproblem och självbedrägeri blir allt mer uppenbart ju längre pjäsen pågår. Det leder självfallet till schismer kring rötter och identitet, senast då dottern når upp till pubertet och vuxenliv och dessutom får veta att modern dog vid hennes födsel.
Briljant
Smidiga scenbyten med musikaliska och visuella effekter mellan nutid och återblickarna håller intresset för pjäsen levande.
Dick Idman svarar för en gestaltning man inte kan kalla annat än briljant. Hans minspel i sjukhussängen i kombination med den slagrördes oartikulerade tal står i skarp kontrast till hans tidigare hett eftertraktade strävan efter ett nytt perfekt språk, som ändå avslöjas av det idiomatiska uttrycket.
Cecilia Paul svarar för en rolltolkning som växer i intensitet fram till den dag Rose blir kvinna och vuxen. Då vågar hon ifrågasätta och bjuda sin far på ett motstånd det slår gnistor om. Slutscenen är överraskande.
Rose är ett skådespel som mera appellerar till intellektet än känslorna, trots starkt laddade emotioner. Dels visar den att immigration, identitet och hemvist är ett intrikat och växande problem, dels att oberoende av ursprung har alla människor ett värde.
Rose
✭✭✭☆☆
På Svenska Teaterns Amosscen.
Av Hywel John.
Översättning: Hanna Åkerfelt.
Regi: Michaela Granit.
Scenografi och kostymer: Karin Lind
Kompositör: Markus Fagerudd
Ljuddesign: Hanna Mikander.
Ljusdesign: Tom Laurma.
Projektioner: Patrik Instedt och Michaela Granit.
I rollerna: Cecilia Paul, Dick Idman.
Premiär den 5.9.
Åldersrekommendation 15 år uppåt.
Speltid: 2 t utan paus.
Visas till den 19.11.14.