Passionsdrama i nya häftigare kläder
När Minna Canth skrev passionsdramat Sylvi 1893 väckte det anstöt och rabalder. Klockriketeaterns samproduktion med sex andra teatrar är en stilsäker och moderniserad version av berättelsen om en av passionen förblindad ung kvinna i äktenskapets fängelse som tar livet av sin man för att komma ut där luften är frisk.
Dramat Sylvi var det enda Canth skrev på svenska. Det fick en bejublad premiär på Svenska Teatern i Helsingfors. Men det förekom avvikande åsikter, fennomanen Kaarlo Bergbom upplevde pjäsen som ett ideologiskt svek.
Måhända det är en orsak till att språket växlar mellan svenska och finska, med behörig textning på väggen. En annan orsak är antagligen att skådespelarna delvis är finskspråkiga. Det här spelar egentligen igen roll, texten flyter fint, övergången mellan språken är problemfri och håller åskådaren alert.
Sylvi handlar om en ung kvinna (Pia Andersson) som giftmördar sin make (Lasse Fagerström) när hon förälskar sig i barndomsvännen Viktor (Matti Raita) och vill ut i friheten. Pjäsen bygger på en verklig händelse från Tavastehus.
Förnyat
Temat kring passionerad kvinnlig lust i ett finländskt 1800-talssamhälle, där den äkta mannen samtidigt fungerar som ekonomisk och social förmyndare för sin lilla "kissemiss", den kuvade och infantila dockkvinnan Sylvi kan verka ålderdomligt, men det är en chimär.
Regissör Mikko Roiha ger nämligen skådespelet en nytt friskt och ibland direkt häftigt anslag i scenbilder från stimmiga partyn och i de unga älskandes intimare stunder då Viktor i tighta kalsonger luftjuckar mot en lidelsefull, svettig Sylvi i röd kimono. Att äktenskapet gått i stå accentueras av scenografin med murrigt bruna väggar
Ljudeffekter
Matti Raitas musik och ljuddesign med en mix av rock och pompös klassisk musik är ett av skådespelets fundament.
Dels överöser musiken scenen med dånande ljudmattor i stunder av klimax, dels finns den med som ett oroligt hjärtslag i bakgrunden under lugnare sekvenser.
Matti Raita är en tillgång, inte bara som skådespelare utan också som en med musiken och dess möjligheter införstådd medarbetare. Vi har upplevt det förr och gör det igen.
Navet
Kontrasten mellan häftig passion, Sylvis längtan att bli bekräftad, sedd och älskad på riktigt samt konsekvenserna av hennes handlade och Viktors - som man väl kan kalla det - svek, bär pjäsen framåt.
Pia Andersson är pjäsens nav i hela sin besatthet och fysiska anstormning. Också intrycket av det hysteriska och naiva blir uppenbart i hennes tolkning.
Klockriketeaterns egen skådespelare Matti Raita går från klarhet till klarhet och pendlar övertygande mellan passion, feghet och vanmakt.
Lasse Fagerström är plausibel som knastertorrt dominerande byråkratman, liksom Lina Ekblad som Viktors syster, övervakare och allmänt tillrättavisande gestalt. Mervi Koskinen gör flera väloljade mindre roller, bland annat som luttrad fångvaktare som varit med om det mesta
Sylvi
✭✭✭☆☆
Av Minna Canth
På Klockriketeaterns Dianascen.
Regi, koncept & scenografi: Mikko Roiha.
Kostym & rekvisita: Taina Sivonen.
Musik & ljudplanering: Matti Raita.
I rollerna: Pia Andersson – Kokkolan Kaupunginteatteri; Lina Ekblad – Wasa Teater;
Lasse Fagerström – Åbo Svenska Teater;
Mervi Koskinen – Savonlinnan Teatteri;
Matti Raita – Klockriketeatern.
Åbo Svenska Teater & Riksteatern svarar för scenbygget.
Finländsk urpremiär i samband med Stage-festivalen i Helsingfors den 22.8.
Premiär på Klockriketeatern den 4.9.
Enaktare på 80 minuter.
Visas på Dianascenen t.o.m. den 22.10.14.