Mumin svalde målaren
HELSINGFORS. Tove Jansson ville mer än något annat bli en uppskattad bildkonstnär. Men omvärlden ville annorlunda. Trots att ”hobbyn”, de vita trollen for i väg med henne, ville hon se måleriet som sitt livsverk.
I början av 1960-talet publicerar Uusi Suomi, en av landets två stora dagstidningar, en karikatyr tecknad av Olavi Hurmerinta. Teckningen föreställer Konstnärsgillets årsutställning där alla verk med undantag av ett, är informalistiska målningar. Undantaget är ett naturalistiskt stilleben.
En skäggig radikal tittar noga på målningen och hans förundran står att läsa i bildtexten: Vem är den här djärva naturalisten?
Naturalisten var av allt att döma Tove Jansson som deltog i den nämnda årsutställningen med målningen Nature morte. Eftersom utställningens övriga målningar var abstrakta, helt i enlighet med tidsandan, fick Toves föreställande verk hänga i en egen sal.
I Erik Kruskopfs bok Bildkonstnären Tove Jansson beskriver hon hur det kändes att en karikatyr gjorts på bekostnad av hennes verk: Alla andra var abstrakta [...] men jag målade bara mina jävla burkar på ett bord. Jag visste inte om jag skulle känna mig smickrad eller generad.
Brev och dagböcker
På 1950-hade Tove Jansson börjat måla igen. Hon hade lämnat muminserierna och ville återvända till det centrala i sitt liv – målandet som hamnat i skymundan av framgångarna med mumintrollen.
– Den abstrakta konstarten gjorde med Sam Vanni i spetsen sitt intåg och konstnärerna tog ivrigt till sig det nya. Det nonfigurativa blev som en ny religion i konstvärlden. Stilleben var passé och Tove fick mycket kritik för att hon fortsatte måla som hon gjort på 1940-talet. Att hon var en berättare syntes i hennes målningar, tittaren kunde lätt föreställa sig tusen olika berättelser för en målning. Det fick hon också kritik för, säger Tuula Karjalainen, konsthistorikern och fackboksförfattaren som i fjol höstas gav ut biografin Tove Jansson Arbeta och älska.
I den får läsaren bland mycket annat bekanta sig med en sida av Tove Jansson som nog varit känd men som inte tidigare stått så här tydligt i fokus; Toves liv och produktion som bildkonstnär mellan 1930- och 1950-talen.
Under skrivprocessen fick Tuula Karjalainen tillgång till Tove Janssons omfattande brevkorrespondens och anteckningsböcker.
– Det överraskade mig hur starkt hennes hjärta bultade för bildkonsten. Livets mening för Tove var att bli bildkonstnär, det kom väldigt tydligt fram i breven till vänner och älskare. Visst skrev hon om mumintrollen ur sitt hjärta men ur hennes synvinkel var och förblev de en hobby och bisyssla. Hon led också av att det som var nummer ett för henne, målandet, alltid sågs och kritiserades via tvåan, mumintrollen.
Under de senaste tre åren har Karjalainens liv kretsat kring Tove Jansson. Förutom biografin har hon sammanställt den pågående 100-årsjubileumsutställningen på Ateneum.
Modig illustratör
Det är också på Ateneum vi träffas en regnig torsdag i juni, på Helsingforsdagen visar det sig. Dagen till ära är det gratis inträde till museet, vilket syns. Det är trängsel vart man än går. Vi sätter oss utanför caféet och när Karjalainen börjar prata är det som om tid och rum upphör. Hon är oerhört kunnig och en lysande berättare.
Kaffekoppsklirret och bruset av röster försvinner när Karjalainen berättar om Tove; om hennes djupa passion för målandet, om hennes ofattbara begåvning – hon gjorde inte en karriär utan flera – om hennes kärleksrelationer som tenderade att sluta i sorg och om hennes djärvhet. De vågade karikatyrerna som hon ritade för tidskriften Garm under krigsåren gjorde narr av tidens diktatorer och Karjalainen misstänker att om kriget slutat annorlunda för Finlands del, hade Tove med största sannolikhet råkat illa ut.
Karjalainens doktorsavhandling handlar om den abstrakta konsten i Finland under 1940- och 1950-talen med bildkonstnären Sam Vanni som central person. Karjalainen kände också Vanni, Toves stora ungdomskärlek, personligen.
– Sami var Toves lärare, handledare och kritiker i bildkonst. Han var intellektuell, stilig och väldigt charmig. Det var ett klassiskt lärare-elev förhållande.
Whiskey och tobak
Det var också tack vare Sam Vanni som Karjalainen en gång på 90-talet fick föra ett mycket personligt samtal med Tove Jansson.
Efter Vannis död skulle Karjalainen kuratera en utställning om honom till Ateneum. Hon kände till relationen mellan Sam och Tove och tänkte att det skulle vara intressant att få intervjua Tove som stått Sam så nära.
– Jag hade inga större förhoppningar om att få en intervju. Hon var ju redan gammal och sjuk så jag blev väldigt förvånad när hon bjöd mig till sin ateljé. Vi pratade i flera timmar och hon berättade om hur Sam lärt henne måla. När jag skulle börja gå undrade hon om jag vill dricka en whiskey och jag sa jo tack, och så stannade jag i några timmar till. Vi drack ganska många whiskeyn och i något skede frågade jag om det är okej att jag röker en cigarrett. Det hade Tove inget emot.
Tove hade varit rökare själv och frågade Karjalainen om hon kunde få några bloss. Det resulterade i en grym hostattack.
– Hennes lungcancer var redan långt gången men hon ville röka ändå. Under vår pratstund frågade hon mycket om Sam Vanni. Efter att han gifte sig med Maya London förändrades deras relation och de hade inte så mycket kontakt. Men jag berättade allt jag visste, om hans liv och hans söner.
Hög kvalitet
Orsaken till att Karjalainen ville skriva om Tove Jansson var att hon kände att det fanns en beställning på en biografi med en annan vinkling än den litterära.
– I motsats till vad många tror har det med undantag av mumin, forskats väldigt litet i Toves produktion. Jag var särskilt intresserad av hennes arbeten under krigsåren. Det var väldigt svåra år för henne men det var också en tid då många av de viktigaste sakerna i hennes liv och karriär föddes. Det var då hon mognade som bildkonstnär och skrev sina första muminberättelser.
Tuula Karjalainen är särskilt fäst vid de verk Tove målade före kriget, alltså på 1930-talet.
– Målningarna är av väldigt hög kvalitet. De förmedlar ofta en sagoaktig surrealistisk stämning, de är som föreställningar om paradiset. Tove var också väldigt duktig på att använda färger och starka kontraster.
Kriget påverkade Tove i hög grad men det syntes inte särdeles mycket i hennes arbeten - med undantag av några målningar som föreställde bombskydd. Ett av dem finns med på utställningen.
– Det är ett mycket välgjort arbete som på ett gripande sätt förmedlar stämningen i ett bombskydd. Målningar som skildrar krigsvardagen är mycket ovanliga i finländsk konst.
Karjalainen tycker också i övrigt att Toves verk från 1940-talet är väldigt bra.
– Tove avskydde kriget och det tärde på hennes krafter. Men hon fortsatte måla blomstilleben, vackra och färggranna målningar. Kanske var de en motvikt till rädslan och dysterheten som kriget förde med sig. Under krigsåren sålde hon också flera verk. Folk var rädda för inflation och ville binda pengarna till fast egendom.
Djup passion
I början av 1950-talet började Tove rita muminserierna för The Evening News.
– Hon föreställde sig att om hon bara hade en arbetsgivare så skulle hon ha mer tid för målandet. Före serierna hade hon ju ritat illustrationer, skrivit bilderböcker och engagerat sig i teatervärlden till den grad att hon inte hann måla. Men serietecknandet visade sig vara minst lika stressande och hon insåg att om hon fortsatte skulle konstnären i henne dö. Det var en lycka att hon hade sin bror Lars Jansson som efter bara några veckors handledning kunde ta över serietecknandet.
Tuula Karjalainen ser Toves beslut som tankeväckande och framförallt modigt.
– Serierna innebar fasta inkomster, något hon inte haft tidigare. De förde också med sig berömmelse men ändå valde hon att ge upp allt. Målandet kan inte ha varit annat än en mycket djup passion för henne.
Men när Tove återupptog målandet hade det abstrakta redan ett starkt fotfäste i konstkretsarna.
– Trots att hon egentligen ville måla föreställande verk böjde hon sig för omgivningens krav och gav det abstrakta en chans. Men hon gjorde det på sitt eget vis för i många av hennes abstrakta verk finns det helt tydligt ett tema som klippor, stenar eller hav. Men hon gjorde det väldigt skickligt, verken är abstrakta men ändå inte.
Fult porträtt
Tuula Karjalainen har funderat en del på vad som hänt om Tove aldrig tecknat ett enda mumintroll.
– Hon gjorde mycket fina målningar av hög kvalitet på 1930- och 1940-talen. Trots att hon målade flitigt på 50-talet nådde hon aldrig upp till samma nivå. Det var synd att en så stor del av hennes energi gick till muminböckerna. Utan att på något sätt förringa de underbara berättelserna kan man inte låta bli att tänka på hurdan bildkonstnär hon blivit om hon bara koncentrerat sig på det.
Av alla Tove Janssons målningar finns det en serie som Tuula Karjalainen är särskilt förtjust i; självporträtten. Tove målade självporträtt längs hela sin karriär som bildkonstnär från 1930-talet fram till 1975, då hon också gjorde sitt sista och enligt Karjalainen bästa självporträtt.
Det är en målning som Tove själv kallade för Fult självporträtt. I biografin beskriver Karjalainen målningen så här:”Verket lever och andas och är konstnären upp i dagen. Självporträttet har allt det hon sökt i åratal – frihet, glans, vurm, lust. Framförallt är det väldigt måleriskt. Kanske var det just det hon strävat efter hela sitt liv.