Slutkonsert med humor och stor professionalitet
De flesta känner till att Sommarmusiks konstnärliga ledare, den kanadensiska sopranen Barbar Hannigan är en världsstjärna med professionalitet ut i fingerspetsarna. Att hon också har humor bevisades på söndagens avslutningskonsert.
Det tog sig uttryck i programnumren, sättet de utfördes på och på en spralligt humör genom hela konserten.
Johann Strauss två korta verk som inledde och avslutade konserten var inga undantag. Första programnumret Frühlingsstimmen, hör till Wienfilharmonikernas standardrepertoare på nyårskonserten och brukar framföras av allvarstyngda frackklädda musiker, seriöst och med stor pompa.
I Avantisalen fick publiken uppleva hur Barbara Hannigan dirigerade orkestern med överdrivna gester i rött hellångt fodral och svart liten huvudbonad. Stycket övergick i sång medan John Storgårds tog över taktpinnen och kvällens andra programnummer tematonsättaren Gerald Barrys La Plus Forte var ett faktum.
Verket grundat på August Strindbergs enaktare Den starkare är skrivet för just Barbara Hannigan. Det handlar om ett dramatiskt möte mellan Strindbergs hustru Siri von Essen, Madame Y, och den yngre rivalen Amelie, som Strindberg haft en utomäktenskaplig förbindelse med.
Medan Amelie är helt stum utgjuter sig Barbara Hannigans Madame Y i en sjungande direkt neurotiskt-hysterisk monolog på franska till en kaskad av toner.
Det extremt svårsjungna verket, där orkestern underhåller med bland annat kraftfulla riff i blåssektionen, blev igen ett uttryck för Barbara Hanningans storhet som sångare och förmåga att tolka med både mimik och kroppsspråk.
Avantis styrelseordförande Arne Wessberg avtackade Barbara Hannigan med rosor och tillkännagav samtidigt att följande konstnärliga ledare för Sommarmusik är den tyske kompositören och dirigenten Matthias Pintscher.
Cello och piano
Efter paus steg Anssi Karttunen fram som solist i Robert Schumanns Cellokonsert som i sin klassiska elegans framstod som programmets minst humoristiska inslag, både musikaliskt och som framförande. Känslosamma melodier växlar här om med trånande och hoppfulla tonbilder, samtidigt som verket ger stort utrymme åt Karttunens solistiska virtuositet.
Barrys Pianokonsert från 2013 med Dima Slobodeniouk som dirigent, skrivet för Nicolas Hodges och med densamme som solist, blev en fartfylld upplevelse med mycket ljud och våldsamma solistattacker på klaviaturen, både med händer och armar. Det har inte utan orsak kallats "för barockmusik med speed" och visade på kompositörens sinne för humor och på hans provokativa sida.
Före slutnumret, Johann Strauss korta, Eljen a Magyar, tackade Barbara Hannigan för sig med ett kärnfullt och humoristisk tal, som hon i likhet med talet under fanfaren höll på finska.
Spralligheten fortsatte i Eljen a Magyar, då Gerald Barry, Dima Slobodeniouk och John Storgårds ställde sig i en fönstersmyg intill orkestern och deltog i musicerandet med var sin triangel. Och längst bakom i orkestern spexade pianisten Nicolas Hodges medan Barbara Hannigan viftade vilt och sköt i luften med en leksakspistol i svart och rött. Musik behöver förstås inte vara rolig för sakens skull, men när tillfället gavs spelade Hannigan & Co på alla till buds stående strängar.
Earthly Pleasures
✭✭✭✭☆
Slutkonsert på Konstfabriken kl. 18 den 29.6.
Barbara Hannigan, dirigent och sopran.
Dima Slobodeniouk, dirigent.
Nicolas Hodge, piano.
Anssi Karttunen, cello.
Johan Strauss II: Frühlingsstimmen.
Gerald Barry: La Plus Forte.
Robert Schumann: Cellokonsert a-moll op. 129.
Gerald Barry: Pianokonsert.
Johan Strauss: Ejen a Magyar.