Grand slam för Viirus romantolkning på scen
Ibland har ljuset lyst med klar glans, emellanåt med ett svagare skimmer när Viirus andra generation satt upp skådespel för en yngre och ungdomlig publik. Uppsättningen av Kaj Korkea-ahos roman "Gräset är mörkare på andra sidan" (2012) är Viirus bästa tillsvidare. Så här ser teater ut när storyn, dramaturgin, skådespelarkonsten och scenografin bildar en organisk helhet.
Berättelsen om barndomsvännerna som återvänder till sin österbottniska hemby i samband med en begravning var som roman en tät, välskriven och medryckande sidvändare. På ytan handlar den om ett person- och relationsdrama, en thriller med svarta kanter av skräck, medan den på djupet exponerar människans oförmåga till kommunikation. Varje romanfigur har sina egna benrangel i skåpet, förorsakade av traumatiska upplevelser man valt att tiga ihjäl.
Avskalat och replikcentrerat
Denna ibland litet spretigt konstruerade, men härligt mustiga berättelse med mycket humor och många aha-upplevelser beträffande allmänmänskligt beteende, har dramaturgen Christoffer Mellgren ansat ned till en föreställning som blir begriplig också för en som inte läst romanen.
Lätt kan det inte ha varit, men kärnan lyfts behändigt fram och levereras genom korta tablåer i en nästan förbluffande avskalad förpackning.
Allt utspelas nämligen på en helt naken, lätt uppåt sluttande kompakt scen med monokromt färgade fonder, som accentuerar storyns känslolägen.
Det gör att regin tar fasta på replikerna och skådespelarnas naturalistiska tolkningar, som tack vare den scenografiska kontrastverkan hamnar i absoluta centrum. Vitaliteten och rörelsen skapas för sin del i masscenerna som också tidvis är förklarande och för handlingen framåt. Också tillbakablickarna ger sitt eget kött på benen åt det som måste förklaras för att göra skådespelet begripligt.
Och det bara rister och skälver i fundamenten när Raamt - detta outgrundliga, onda mytologiska väsen, som förkroppsligar vår själs mörkaste skrymslen - manifesterar sig i massiva ljudbilder samtidigt som scenen förändras mot ett allt mer vertikalt stigande plan. Iscensättningen blir ibland övertydlig men helheten håller, för att inte säga, imponerar.
Starkt skådespel
Regissören Maria Lundström låter i pjäsen skådespelarna koncentrera sig på det de behärskar bäst, det vill säga att spela sina roller.
Så här bra har jag sällan om ens någonsin sett Viirus andra generation uppträda och det känns bara rätt och riktigt att en av den första generationens ikoner, Robert Enckell finns med.
Lågstadieläraren Sofie (Maria Ahlroth), hon som tigit om sina mörkare, sexuellt perverterade sidor och om sin längtan efter frihet, har i pjäsen kört ihjäl sig under oklara omständigheter och skall begravas i hembyn, dit ungdomsvännerna kommer på begravning. Bakom sig har hon lämnat en barndom med hot, våld samt en tyrannisk far (Enckell) och en mor som omkommit efter ett oförklarligt fall i en trappa.
Hennes sambo Benjamin (Pelle Heikkilä) har lämnats kvar på stranden. Han är lika förtvivlad, förbryllad som förbannad, när han märker att hans älskade levt ett dubbelliv.
Lillabrodern Loke (Viktor Idman), populär radioredaktör i Helsingfors med en tendens att stamma, har sina egna demoner att göra upp med i form av ett sjukligt fadersförhållande och en traumatisk incident med systern i ungdomsåren.
Christoffer (Robert Kock) som studerar folkloristik vid Åbo Akademi skriver en avhandling om Raamt. Dessutom är han homosexuell. Länge har han hållit det hemligt tills han får tillräckligt, stiger ut ur skåpet och meddelar att han tänker gifta sig. För hans religiösa mor (Jessica Raita) är det som att dricka gift.
Sist men inte minst ger Oskar Pöystis gestaltning av den tvivlande prästen Simon, han som känner att han svikit människor när de bäst behövt honom, skådespelet en glad fräschör och ett djup som accentueras i Simons samtal med sin förman, kyrkoherden Vidar (Enckell) som förlitar sig på sin tro som på en klippa.
Pjäsen går mot ett klimax när det gamla kompisgänget möts efter begravningen på en bastukväll ute på landet. Här konfronteras de nämligen inte bara med Raamt utan även med sig själva, sin egen rädsla och allt det de aldrig vågat se i ögonen.
Gräset är mörkare på andra sidan är en påfallande lyckad iscensättning av en utomordentligt bra roman. Ett fint drag av Viirus att gästspela med pjäsen i romanförfattarens hemtrakter på Wasa Teater. För teatervänner i Helsingfors blir det att vänta till den 27.2. men sedan vankas det godis hela våren ut.
Gräset är mörkare på andra sidan
✭✭✭✭✩
Teater Viirus.
Text: Kaj Korkea-aho.
Regi: Maria Lundström.
Dramatisering: Christoffer Mellgren.
Scenografi: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström.
Ljuddesign: Kristian Ekholm.
Ljusdesig: Mari Agge.
Kostym: Emma Taivainen.
Mask: Tuija Luukkainen.
På scenen: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Viktor Idman, Robert Kock.
Premiär: 14.2.2014.
Speltid: c. 2,5 timmar inkl. paus.
Gästspelar på Wasa Teater t.o.m. 22.2.
Fortsätter på Viirus 27.2. - 10.4.