Omen Sisters ute med debutskiva

Då det ännu begav sig hade flickorna ett band bakom sig med t.ex Thomas Törnroos på trummor och Mikko Iivanainen på gitarr. På skivan har bandet byts ut mot Dj:n Mark Nomen. Bandets namn är en kombination av Nomens efternam och Sisters från SoulSisters. Musiken är en blandning av soul, funk, indie, breakbeat och hip hop med feta baslinjer och beats.
Mark Nomen är känd från sina projekt Kiwa och Headphonics och hör till landets främsta inom elektromusiken. Redan i första låten och titelspåret Combine Combust möts man av en ljudbild bestående av såväl stråkar, flöjtar, en massa rytmiska samples och basgångar. Jazz, funk och hip hop ryms allt med på den litet på två minuter långa öppningsspåret. Det andra spåret Wounds är en synnerligen bra komposition med Heidi som sjunger solo, uppbackad av Pi och Anna på stämmor.

Nomens uppfinningsrika ljudmatta är också här i brett fokus och för stadigt fram låten. Skönt att höra hur bra sångartrion och Nomens ös stöder varandra. Det händer mycket på båda fronterna, men vardera har helt tydligt kontroll och har hittat en balans mellan varandra.

På det tredje spåret Move stannar skivan upp en aning och efter att ha sett bandet live på deras skivrealese onsert förra fredagen kan man bara konstatera att det hela fungerade bättre i livesammanhang. Bra har man ändå lyckats med att göra dansmusik som man verkligen orkar lyssna till som vardagsmat. Attityden, energig och scenutstrålningen trion har går man ändå miste om på skivan.
Nytändning
Men det blir en hel del kvar att ta till sig trots det. Redan följande jazziga City sparkar igång skivan igen med sina utsökta beats kryddat med flöjter, alla möjliga melodislängor och en funkig bas. Disco, funk, drum' bass tar över i sången Mix it Up. Fyndiga on/off trummor, typisk discogitarr och igen stråkarna som ligger över så gott som hela skivan. Den lite mera art-betonadeoch avstannande låten Autumn Song får en att  minnas hur bra bandet låter live i jämförelse med skivan
 I Desert sjungs det i stämmor i nästan hela sången. Det är något de här systrarna alltid har lyckats övertygat med. En rätt så våt ljudmatta trots att det sjungs om en torr öken.
Det engelska språket förlåter en hel del på låten Own Way. Eller hur skulle det låta med klyschor som hitta din egen väg, tiden läker, ta din tid osv. på svenska. Sången för på sina ställen tankarna till en tidig Erykah Badu.
I samma lugna tempo går även den avslutande Little Girl. Här är alltså en fräsch ny skiva som låter modern och ärlig. Man får hoppas att spår som t.ex. Wounds och City skulle börja spelas i radion för en sådan här musik borde gå ut i etern och inte förbli marginellt obskyr. Säkert finns det lyssnare som skulle tycka om bandet och den här musiken har definitivt sin egen publik. Tiden får visa hur det går med det här bandet.

Mikael Green