Svart satir om den pressade pressen

Tidvis rolig och träffsäker uppnår föreställningen inte mer än nöjaktig styrfart.
Skådespelet av de unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood (f. 1984) grundar sig på hennes egen research på tidningsredaktioner för suspekta herr- och glossiga damtidningar. Den utspelas i två akter, dels på herrtidningen Alfa, dels på damtidningen Glam.
Högröstat
Testosteronet flödar och tempot är högt när pjäsen öppnar inne på Alfas redaktion med väggarna fyllda av med bilder av unga topless kvinnor.
Ambitionsknippet (Peter Kanerva) flörtar öppet med sin redaktörskollega (Kira-Emmi Pohtokari, färsk skådespelare från Teaterhögskolan i våras) då redaktionsnörden (Jan-Christian Söderholm) och chefredaktören (Sampo Sarkola) flänger in.
Med Alfas ekonomi också annars i gungning är en katastrof överhängande. Det visar sig att vinnaren i årets tävling för unga barbröstade flickor inte är 18 utan 14 år gammal.
En blixtförbannad far (Sixten Lundberg) med stämning i blick är på väg till redaktionen. Redaktören (Söderholm) som valt ut den minderåriga vinnaren bryter samman av självförebråelser men chefredaktören är av hårdare virke. Scenen där Sampo Sarkola och Sixten Lundberg går i envig är skådespelets bästa. Med lögn, list, korruption och redaktör Kira- Emmi Pohtokaris hjälp lyckas chefredaktören manipulera om nederlaget i seger.
Överkvalificerat
Så har han också egna hållhakar på sin kvinnliga redaktör, som varken täcks berätta för sina feministvänner att hon jobbar på en herrtidning och som överkvalificerad och i praktiken oavlönad envist hänger  fast vid sin arbetsplasts.
I andra akten söker den högutbildade journalist (Söderholm) som valde fel vinnare på Alfa i sin tur ett  lågavlönat jobb på damtidningen Glam - tidningen för kvinnan som vill uppnå den perfekta kroppen
 I en atmosfär fylld av glamour och lyx utsätter en snygg, stiligt klädd men kallhamrad chefredaktör (Jonna Järnefelt) honom för en satanisk intervju, han skall i bilder på dator hitta defekter hos kvinnliga kändisar. Om män bedrar kvinnor på herrtidningar är det kvinnor som bedrar kvinnor på Glam.
Trots att Bara för dej varken saknar tempo, skarpsynthet eller humor är manuset för ojämnt och löst. Svängarna kunde också ha varit vidare, humorn fränare. Det är nästan som om man fick  känslan av en pjäs som missbrukar såväl beprövade som nya, goda skådespelarförmågor.