Fin sextett gav ton åt Höstvisan

 Två färska trubadurer från Akans visskola senaste år inledde första akten, med en verklig veteran som sänke. Efter paus uppträdde två första resans Höstvise-estradörer, bägge lucior, samt en veteran i eget slag med följsam ackompanjatör. Som överraskningsnummer framträdde en av grundarna till Visans Vänner i Östnyland, med och utan dotter.
Visordföranden Stella Jonasson inledde med Argbiggornas klassiska Saandsuugarvalsn. Mellan varven roade hon ett fullsatt Solhälla med anekdotiska betraktelser av småbarn, hämtade från Mark Levengoods bok Gamla tanter lägger inte ägg och Gud som haver barnen kär har du någon ull.
Först ut på scenen var Trubaduskoleadepten Danne Österlund från Borgå. Han underhöll dels med egna visorna Bakom takana och en låt skriven till hans bror som hjälpte honom hem från Berlin när han råkade i penningknipa, dels med Cornelis Vreeswijks Grimasch om morgonen. Visan som inleds med orden "Nu faller dagg och nu stiger sol"  är en visa också Lill Lindfors gjort känd på eget album. Dannes personliga tolkningar och udda ackord satt bra som inledning på viskavalkaden.

Siri Widestam med mannen Peetu Widestam som gitarrackompanjatör, var ett Trubadurskoleblomster hon med, hemma från den absoluta närregionen Seitlax. Vardagsvisor om livet med små barn och om mindre skärmmytslingar i äktenskapet klingade rytmiskt och vackert i låtarna Bråklåt och Hemmamamma. Med sitt norska påbrå  sjöng hon också en visa av ett norskt gubband på språket i fjällens och fjordarnas land.
– Får jag presentera den verkliga veteranen med 750 låtar på meritlistan, tillkännagav Stella Jonasson när Barbara Helsingius, 77 år gammal och med sin första låten skriven 1948, ställde sig på scenen.
Programmet kretsade en aning långdraget kring en dialektal monolog om Sulima - våldsgästerskan som kom på besök och "satt kvar åter en tima". Men rösten finns kvar och publiken fick lyssna till en pregnant tolkning av Helsingius egen Din långa längtan och klassikern Spegling, som hon gav epitetet en av Nordens vackraste visor. Litet interaktiv gymnastik och allsång kompletterade programmet.
Applåder
I andra akten hamnade den östnyländska visveteranen, ungdomsledare Matte Fontell med Jan-Erik Andelin bakom elpianot att uppträda mitt mellan Höstivsans två starkaste fixstjärnor, men här fanns inget darr på manschetterna.
Med sin sympatiska framtoning och med sina rytmiskt glada och någon allvarligare visa ur egen fatabur var det Fontell-Andelin som drog ned de mest entusiastiska applåderna. Det gällde speciellt en dialektal visa om en liten Illbygrabb som gick till tonerna av Anita Lindbloms Sånt är livet. Också balladen om Susann från Köpenhamn i bluesversion fick ett begeistrat mottagande.
Glansnummer
Hanna Lönnroos från Borgå uppträdde till eget komp på elpiano med ett program som smälte hjärtan. I motsats till de övriga var det coverlåtar, Gabriellas sång, Cohens Hallelujah och Himlen runt hörnet, hon tolkade med en imponerande musikalisk känslosamhet och mogenhet.
Hanna har redan som 17-åring en röst med en potential som borde betyda en framtid på större scener. Det märktes som tydligast i hennes egen favoritlåt Hallelujah där Hannas oforcerade, intima tolkning med plats för pauser och stegrande tonflöden blev konsertens mest berörande.

Socker på botten och Höstvisedragplåster nummer ett var till sist Frida Andersson, singer-songwriter bosatt i Stockholm, uppvuxen i Ekenäs och med rötter i Pernå. Fadern Bosse var nämligen tillsammans med hennes farbror Uffe med och grundade vår östnyländska visförening.
Om Hanna Lönnroos var Borgåbygdens senaste lucia har också Frida Andersson axlat samma mantel med kröning på Storkyrkans trappa i Helsingfors 2007.
Också hon är en artist med livet förankrat i och kring musiken. Med studier på visskola i Stockholm har Frida tidigare mest sjungit på engelska. På Höstvisan sjöng hon in sig i publikens hjärtan med en bukett nyskrivna svenska visor. De ingår i hennes första svenska visalbum Håll mig hårt som släpps till självständighetsdagen.
Frida uppträdde med egna vackra, empatiska kompositioner till välformulerade texter, utförda med den självsäkra scenartistens karisma och publiktillvändhet. "Det får ske det som händer när jag vänder avigsidan rät", sjunger Frida Andersson bland annat i låten Vilsen i Stockholm.
När hon kallade upp sin far Bosse på scenen blev det Andersson i kubik, duon uppträdde nämligen först med Dan Anderssons låt Natt. Därefter gjorde Bosse Andersson en rytmiskt och fin solotolkning av Dan Anderssons Till min syster, välkänt pursvenskt visgods ur Thorstein Bergmans klassiska album Dan Andersson från 1968.
Som avslutning steg samtliga artister traditionellt upp på scenen och sjöng tillsammans med publiken Höstvisa så det klingade.