Från höjderna… ner till bottnen

New York har i många filmer varit skådeplats för Allens filmer, så också nu men San Francisco har också en avgörande roll i dramat.
Cate Blanchett är hustrun som utgör ett stort blickfång i societetskretsarna i New York tills äktenskapet strandar då hennes förmögna affärsman Hal (Alec Baldwin) visar sig vara en ekonomisk brottsling av värsta slag och hamnar i fängelse. Myndigheterna tar allt som finns kvar och Jasmine hamnar utblottad och förnedrad att söka husrum hos systern Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Hon bor med pojkvän och två barn i ett föga luxuöst hem och arbetar på butik. Saken blir inte bättre av att det genast kör ihop sig mellan Jasmine och Gingers slösaktiga pojkvän eller av att hon tvingas arbeta som mottagningsbiträde hos en tandläkare.

Neurotisk och alkoholiserad framstår Cate Blanchetts Jasmine aldrig som en kvinna man riktigt sympatiserar med men som man accepterar. Woody Allens preferenser ligger i arbetarklassens enkla, hederliga socialskikt, som i hög grad påminner om klientelet i Aki Kaurismäkis humanistiskt präglade filmer.
Cate Blanchett är som skådespelare det rätta valet, och hon lyckas med konststycket att göra en mångbottnad rollprestation där sarkasm, en mild humor, defatism och utsatthet ändå får tittaren att vekna. Om filmen på ytan är bitter och sarkastiskt finns här också ett djup och en stillsam humor som tilltalar.

Goda biroller

Sin vana trogen har Allen också besatt birollerna med högklassiga skådespelare. Det gäller Sally Hawkins (Happy-Go-Lucky) lite fjolliga men rara Ginger, hennes vulgära, sårbara pojkvän Chili (Bobby Cannavale - The Bone Collector) och hennes tidigare man Augie (Andrew Dice Clay) som lurades att satsa en ansenlig lotterivinst i Hals företag och blev utblottad tillsammans med hustrun Ginger.
Blue Jasmine är delvis förutsägbar men berättelsen har en gnista som i kombination med den för Woody Allen klipska dialogen och motstridiga rollkaraktärerna gör den till en definitivt sevärd film.