Så slipar man tre kammarmusikaliska pärlor

Fredagskvällens andra kyrkokonsert under de 20:e Sibeliusdagarna i Lovisa var mindre till formatet både beträffande repertoar och publik.  Knappt ett hundratal personer följde med ett program med tre kammarmusikaliska pärlor bestående av två pianotrior och en pianosonat.

Violinisten Anna-Liisa Bezrodny hade tillsammans med cellisten och festivalens konstnärlige ledde Jan-Erik Gustafsson redan demonstrerat sin förmåga till samspel på torsdagens inledningskonsert. Nu hade de sällskap av den ryskfödde, i Finland verksamma pianisten Valeria Resjan, som började spela piano i Ryssland och fortsatte studierna i Finland efter att ha flyttat hit 1990.
Apassionata som konserten kallades inleddes med ett ungdomsverk av Sibelius. Han komponerade ungefär samtidigt fyra pianotrior, bland dem en kallad Havträsk och en Korpo, medan den i Lovisa kyrka uppförda Pianotrio C-dur "Lovisa-trio" tillskrivs en 23 år ung Sibelius som tonsatte den 1888. Redan 1881 hade syskonen Sibelius bildat en trio där Linda spelade piano, Christian cello och Janne violin.
Den tresatsiga trion hör kanske inte till Sibelius kändaste eller mest populära men visar nog på ambitionen hos den tonsättare som skulle bli vår största och utförandet var som väntat bra. Något störande kändes det faktum att violinstämman delvis överröstades av pianot och cellon.
Tonkaskader
Sibelius Apassionata som konserten lånat sitt namn av var pianisten Valeria Resjans stora stund.
Komponerad 1805 har sonaten karakteriserats som  Beethovens våldsammaste och som ett briljant uttryck för känslor och musik.
Valeria Resjan tog sig an sonaten med yrkesmusikerns professionalism där allt från lugna stämningslägen till eruptiva utbrott och skön klaversång klingade ut i kyrkorummet. Den entusiastiska publiken applåderade efteråt in henne tre gånger.
Konsertens avslutande Pianotrio e-moll nr 23 "Dumky" från 1891 av Antonin Dvořák var en spännade utformad trio där samtliga musiker hördes och och liksom i jazzsammanhang tillsammans men också separat fick visa sin musikaliska klass.
Dumky skall härledas ur ukrainskan och betyder ungefär en liten episk ballad. Dumky hör också till tonsättarens mest kända verk samtidigt som det också kraftigast avviker från sonatformen - strukturellt enkelt men emotionellt komplicerat. En bra avslutning på en kammarmusikalisk helhet  som kanske inte var direkt bländande men med sin intimitet och högklassighet  gav åhörarna full valuta i drygt en och en halv timmes tid.