Mörka sprickor… och ljusa glimtar

Det är en välskriven, underhållande och verklighetsförankrad bok med vasst satiriska kanter och mycket humor, men Philip Teir har heller inte glömt bort samhällskritiken.
Generationsskildringen förlagd i helsingforsisk nutid tar läsaren med till en finlandssvensk familj där fadern Max är professor i sociologi och i boken hinner  han fylla 60 år. Hustrun Katriina är högre chef inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Man behöver inte läsa många rader förrän det framgår att parets skidor har redan för länge sedan gått ordentligt i kors.

Max och Katriina är nämligen som så många av oss upptagna av sina egna karriärer och urleda på de slitande meningsskiljaktigheter om köksrenoveringar och andra futtiga vardagligheten vi alla känner igen.
Det får huvudpersonen Max att börja rannsaka livets mål och mening. Här lyfter författaren på samma gång fram skrivandets vånda: Max har i många år men utan framgång försökt skriva en bok om den finlandssvenska sociologen Edvard Westermarck. När Max sedan träffar den unga journalisten Laura som vill göra ett födelsedagsporträtt av honom i Helsingin Sanomat gläntar han villigt på en dörr till någonting nytt, spännande och farligt.
Av parets två döttrar studerar den unga och rätt vilsna Eva konst i London medan Helena är stadgad lärare och gift med en utomordentligt präktig finlandssvensk man med mycket pengar på banken och ett avundsvärt praktiskt handlag.

Klyftor och sprickor

Med dessa spelbrickor på bordet skapar Philip Teir ett satiriskt och välfungerande romanbygge där vardagens ofta oavsiktliga komik avspeglar sig i parrelationernas klyftor och sprickor och i  två diametralt motsatta generationer.

I den äldre generationen har man minsann redan uppnått det materiella välstånd den yngre generationen med Eva i spetsen verkligen får kämpa för, samtidigt som den börjat kritisera tidigare självklarheter och allt mer tänker i ett grönt, rött och globalt solidariskt perspektiv.
Det här understryks i romanens expressiva och humoristiskt beskrivna avstickare till London där konststuderanden Eva dras med i Occupy proteströrelsen och träffar en märklig ung kuf som fattar tycke för henne. Själv blir hon dessvärre förförd av sin anarkistiske lärare som visar sig vara en skitstövel ut i fingerspetsarna. Här passar Teir också på att med stilistisk snärt ge konsten och vår slentrianmässiga syn på konst några ordentliga tjuvnyp.

Bokens rubrik är ingen slump och vill man associera till Vinterkriget 1939-1940 hamnar man osökt att tänka på avvärjningssegrar och förloraren som ändå vann.
Philip Teirs romanfigurer är trots sina tillkortakommanden, fel och brister just så mänskliga och lätta att identifiera sig med man rimligen kan begära.
Som skicklig stilist vet Teir också hur en roman skall inledas. Ekon från Lars Sunds klatschiga pangstart på sin roman Lanthandlerskans son svävar i luften när Vinterkriget inleds med meningen: "Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster".