Så här vill vi åldras

Jämfört med andra myspys-filmer om åldrande och aningen knäsvaga människor, som Hotel Marigold med handlingen förlagd till Indien, är den brittiska dramakomedin Kvartten en film som man inte kan annat än tycka om. Frågan är hur mycket Dustin Hoffman behövt svänga med regispöet: så många fina brittiska karaktärsskådespelare med "acting" i ryggmärgen har han till sitt förfogande. Och de levereras så det sjunger om det.

Berättelsen är egentligen ytterst konventionell och förutsägbar. Man känner direkt på sig hur nästa sväng i tranedansen ter sig, men ändå fungerar allt.
I filmen hamnar vi på ett brittiskt ålderdomshem för pensionerade musiker ett slags Downton Abbey i miniatyr. Det sjungs eller spelas i varje, vrå, folk stämmer ohämmat upp med arior eller ordnar små jamsessioner kring pianot eller ute i bersån.

Alla har humöret på topp tack vare ett mer eller mindre formidabelt förflutet på de stora konsertarenorna och man njuter av att musicera tillsammans. Men också avunden och illvilja bubblar upp under ytan, för att inte tala om svartsjukan.

Äkta musiker

En poäng med Kvartetten är att skådespelarna i de mindre rollerna har haft en karriär som verkliga musiker och operasångare. De stora rollerna är givetvis vikta för rutinerade brittiska yrkesskådespelare såsom Maggie Smith som filmens stora operadiva Jean.

Ännu mer njuter jag av en helt formidabel Tom Courtenay - för övrigt född samma år som Dustin Hoffman, nämligen 1937. Han spelar Jeans första och av henne oförlåtligt bedragna man Reggie. Som en kontrast till den melankoliska Courtenay har vi den pigga och flörtiga kvinnokarlen Wilf (Billy Connolly). En ljusstark person är också den av sporadiska minnesförluster drabbade Cissy Robson (Pauline Collins). Hon fördjupar filmens äkthetskänsla och är fullständigt oemotståndlig i sin naiva uppriktighet.

Handlingen kretsar kring en årlig sångfest på ålderdomshemmet Beecham House. Syftet är att skaffa sponsorpengar så verksamheten skall kunna fortsätta. För att locka publik vill man en sista gång sammanföra den världsberömda kvartett som när det begav sig sjöng in sig i musikhistorien i Rigoletto innan svartsjuka och en mördande konkurrens om en plats i solen splittrade den. Gissa om det lyckas?

Kvartetten har visats som ett omtyckt skådespel på Helsingfors Stadsteater i början av 2000-talet. Filmen är för sin del Dustin Hoffmans kärleksförklaring till skådespelarkonsten och en rosenröd och vacker beskrivning av åldrandet. Fick man välja skulle nog Beecham House vara platsen många föredrog för en vandring mot den slutliga solnedgången.