Ungdomar ger sin röst åt de förtryckta

  Ungdomarna från Nuortenteatteri, en kurs vid det finska medborgarinstitutet, har lagt ribban högt med sin pjäs Helvetillinen Hotelli (ungefär det helvetiska hotellet) som hade premiär i lördags på ungdomslokalen Zentra. Den som väntade sig en lättsam och lättsmält föreställning blev rejält snopen. Tretton ungdomar levererade i stället en pjäs om förtyck och utanförskap och såg med sina väl genomförda rolltolkningar till att ingen lämnade salen oberörd.

Pjäsprojektet tog fart redan år 2011 då eleverna under regissören Pentti Kinosmaas ledning skapade rollfigurer och gjorde improvisationer. Det ena ledde till det andra och snart hade ungdomarna skrivit ett manus. Pjäsen är således en spegel av ungdomarnas tankar och språkbruk vilket ger den styrka och trovärdighet.

Pentti Kinosmaa har regisserat pjäsen som i den inledande scenen presenterar tio olyckliga individer som blivit illa bemötta antingen av sina närmaste eller av samhället. Här möter vi Hovmästaren (Verneri Räty) som utsatts för mobbning, Elise (Nea Helenius) som blivit förtryckt av sin syster Linnea (Mia Arnberg), Den namnlösa flickan (Siri Haapanen) respektive pojken (Niko Toivonen) som varit så osynliga att de inte ens har några namn och Milka (Elina Ronkainen), en snäll flicka som pinas av Sylvester (Lauri Kytömaa), en inre röst som skriker att hon är enfaldig och värdelös. Skarans udda figur är Elsa Anelma Metsämäki (Olivia Kurki), en äldre, troende kvinna som i alla år förnekat sin homosexualitet och levt med en man som gjort henne illa.

Svart humor

Var och en av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes och hamnat på ett ställe som heter Det helvetiska hotellet – ett slags förmak till himmelriket. Hotellvistelsens syfte är att ge svar på om gästen är värdig att knacka på Sankte Pers port. I annat fall hamnar man i helvetet.

Hotellet styrs av en direktör (Pekka Koro) som tagit sig rätten att bestämma vem som ska få möta Sankte Per. Till saken hör att direktören har en helt egen agenda men den avslöjas först mot slutet. I direktörens fula spel är de tio olyckliga i slutändan bara futtiga spelbrickor.

Den avskalade scenografin och den dunkla belysningen som ibland genomskärs av ett kallt blått strålkastarljus gör hotellet till en obehaglig plats där det inte ens är meningen att någon ska trivas. Men trots att tonen är mörk och rå lättas stämningen upp av kvicka dialoger och svart humor. I pjäsen finns också några scener där elever från Porvoon Tanssistudio uppträder vilket ytterligare bidrar till att luckra upp stämningen.

Det allvar med vilket ungdomarna tagit sig an detta svåra men samtidigt alltid aktuella tema är imponerande. Det är också intressant att se hur de på sitt eget vis försökt förstå och bearbeta det förtryck som så många unga tvingas utstå. Det är fint att ungdomarna getts fria händer att bidra till mobbningsdiskussionen som för det mesta bara förs mellan skolpersonal och experter. Ungdomarnas röst är värd att höras.

4/5

Pia Vuorio