Alice i galenpannornas värld

  BORGÅ. Det ska sägas med det samma; regissören Anu Hakanens debut Liisa Peilimaassa är en lyckad bearbetning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet och uppföljaren Alice i Spegellandet.

Carrolls sagor är mångbottnade men Hakanen har med hjälp av duktiga amatörskådespelare gjort en pjäs som på ett fint sätt fångar essensen i Carrolls texter. I den knappt en timme långa föreställningen faller alla bitar på plats; regin, skådespelarnas prestationer, färgsprakande kostymer och genomtänkt maskering. De flesta karaktärer är lätt igenkännbara som Cheshirekatten, Kaninen, Hattmakaren och Hjärter Dam medan andra som Kålmasken och Hasselmusen fått lite annan gestaltning. Extra krydda ger 1920-tals jazzen som spelar i bakgrunden.

Handlingen tar vid i Alices sovrum där hon står och bläddrar i damtidningar och våndas över alla skönhetskrav som tidningarna skriker ut. Låren ska vara slanka, näsan rak och magen platt. I rummet står en stor spegel och på den andra sidan lurar den sluga Cheshirekatten som bestämmer sig för att lära Alice en läxa om fåfänga. Det är en fin inledande scen där Cheshirekatten, mustigt tolkad av Päivi Saarhelo skojar med Alice (Josefina Rautiainen) och slutligen drar i väg med henne till den vrickade världen kallad Spegellandet.

Här möter Alice i tur och ordning invånarna i Spegellandet, den ena besynnerligare än den andra. De första hon stöter på är virrpannorna Tweedeldee (Tarja Hiltunen) och Tweedeldum (Aino Honkanen). Den stumfilmslika scenen där mimiken och kroppsspråket har ersatt dialogen hör till pjäsens mest komiska. Det omaka paret är som Helan och Halvan när de försöker transportera en barnvagn lastad med kakor och en stor koffert upp för en brant.

Efter att ha ätit sig mätt på Tweedeldees och Tweedeldums kakor upptäcker Alice att midjan och rumpan jäst ut som en bulldeg. Förtvivlat försöker hon hitta någon i det konstiga landet som kan hjälpa henne att återfå sina former och hitta vägen hem.

I skogen träffar hon den vise mannen som sitter på en svamp. Mannens osammanhängande filosoferande driver stackars Alice till vansinnets gräns men mellan raderna förstår hon att svampen kan hjälpa henne att bli av med de extra kilona. Det gäller förstås bara att veta var i svampen man ska bita.

De bästa bitarna

Regissören har plockat de bästa bitarna ur två sagor men ändå lyckats göra en sammanhängande berättelse av dem. Den som är bekant med sagorna känner förstås igen scener som Hattmakarens förvirrande tebjudning och kortspelet mellan Alice och Hjärter Dam. Den elaka Hjärter Dam som spelas av Anu Hakanen, är för övrigt också i denna pjäs sig lik; favorituttrycket ”Halshugg dem” duggar tätt.

Liisa Peilimaassa hade premiär i onsdags på Club Akan. Någon större nervositet märktes inte av och skådespelarna hade också satsat på artikulationen. Replikskiftet var klart och tydligt vilket inte är någon obetydlig faktor när det är frågan om en barnpjäs. Ensemblen hade nog förtjänat en betydligt större publik än de åtta personer som bänkat sig i salen.

4/5