Beethovens nia lyfte i finalen. Foto: Mikael Green

I väntan på finalen

Ludwig van Beethovens Nionde symfoni är ett otacksamt verk för solister och kör - och kanske också för publiken - av den orsak att symfonins storhet och kännetecken finns i finalen.

Egil Green

Det framgick när Symfoni nr 9 "Ode till glädjen" under Esa Heikkiläs ledning uppfördes i Konstfabrikens Avantisal på lördagen för omkring femhundrade åhörare tillsammans med Uusimaa-kören, Lojo stadsorkester, damsolisterna, sopranen Kaisa Ranta och mezzosopranen Jeni Packalén samt herrsolisterna tenoren Jussi Myllys och basen Mika Kares

Milstolpe

Verket av Beethoven (1770-1827) räknas till symfonimusikens milstolpar just tack vare vokalinslaget på slutet, där den stora kören och solisterna klämmer till med Schillers Ode till glädjen - också känd som EU-hymnen - så att den inte oansenliga symfoniorkestern till och med överröstas.
I övrigt sticker symfonin knappast ut som något större underverk, utan ter sig snarast platt och uttryckslös med undantag för tredje satsens melodiska lugn och skönhet. Orkestern verkade ibland också ha vissa svårigheter med samspelet i några korta partier.

Extatiskt

Men i och med finalen, det vill säga de cirka femton sista minuterna av en helhet på sjuttiofem minuter, lyfter symfonin till närmast extatiska höjder. Basen Mika Kares inledande sång hörde till solisternas bästa, men också de övriga uppträdde under sin korta stund i rampljuset övertygande bra.

Körens insats skall inte förringas, här har igen Borgåkantor Eric-Olof Söderströms körinstudering-och ledning  burit rik frukt. Körens distinkta fraseringen och nyanseringen var berömlig och också orkesterns gav i sista satsen symfonin en avslutande mäktig glans och klangfärg. Konserten var ett samarbete mellan musikinstitutet och Borgå stads kulturtjänster.