Kammarspel för fyra stämmor

Edward Albees kammarspel är för evigt präglat av den suveräna filmversionen med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men skillnaden mellan film och teater är i det här fallet inte stor. Det är den genialiska texten i ett nattligt, slutet, spritdränkt utrymme som för handlingen framåt och rätt ner i relationernas mörker.

Och filmen var givetvis bara ett sätt att återge innehållet, eftersom texten har så många lager att det för varje regissör öppnar sig ett magnifikt tillfälle att beröra och fängsla sin publik.

Utrymme

Norrmannen Piotr Cholodzinskis regi på Svenska Teatern ger skådespelarna Hultin och Storgård stort utrymme i kampen mellan två förvridna egon. Vi offereras allt från skuggboxning till rejäla rallarsvingar. Det skrivs oss inte direkt på näsan, men man undgår inte insikten att självbedrägeriet och lögnerna förvisat historikern George (Storgård) och den alkoholiserade, bitchiga hemmafrun Martha (Hultin)  till ett fängelse de bara själv kan ta sig ut ur.

Ytterligare boquet åt anrättningen ger det  gästande unga paret med biologen Nick (Henrik Heselius) och hans hustru (Beata Harju). De agerar slagpåsar för och ger bränsle åt Marthas och Georges ångest och smärta.

Svärtan befinner sig strax under ytan och blottas oupphörligen i dramatiska utspel. Men regissören lyfter också fram tragikomiken och det farsartade. Det här känns både plausibelt och förnuftigt på grund av att texten drar åt så olika håll med alla sina sexuella anspelningar, barndomstrauman, rollspel, lekar och ritualer med religiösa undertoner.

Skarpsinnigt och fängslande

Pjäsen är de skarpsinniga replikernas och det fängslande skådespelets stora tillställning.

Anna Hultin och Johan Storgård svarar för ett imponerande solo- och samspel; hon som den oförskyllt utsatta kvinnan, som äktenskapet förvandlat till kvinnomonster med demonisk kraft; han som den tillintetgjorda men fortsättningsvis stridbara äkta mannen.

Henrik Heselius gör en fint återhållsam roll som den förolämpade och allt mer provocerade och påstridiga unga Nick. Beata Harju, med en bakgrund inom musik och film samt teaterstudier i New York, har en mera otacksam roll som oförstående och litet korkad hustru. Hon klarar av det med glans.

Föreställningen utspelas i en modern interiör med barskåp och vit möblering. Gardinerna är dragna åt sidorna. I bakgrunden skymtar Esplanaden i nattbelysning. Men pjäsens natt övergår till sist i gryning. När gästerna gått hem och morgonens första ljus silar in genom rutorna slutar också Vem är rädd för Virginia Woolf? – i någon form av försoning.