En Bond för vår egen tid

Det förekommer visserligen klassiska förföljesescener och våldspäckad action, men i grund och botten är filmen i högre grad en pejling av agentrollen, med alla de mörka undertoner bibehållna som blev stilbildande när Daniel Craig blev huvudrollsinnehavare också i de två tidigare filmerna.

Filmens anslag före Adeles utmärkta temasång Skyfall är häftig och kunde också passa som slutvinjett. James Bond jagar en skurk (Ola Rapace – Svinalängorna) genom Istanbul, genom basarer och på tågtak och attackerar till och med ombord i förarhytten till en grävmaskin.

I fortsättningen dras tempot ned och filmen koncentrerar sig på personbeskrivningen. Det gäller inte bara James Bond som återvänder från "dödsriket" i sämre skick än någonsin utan också hans chef M (Judi Dench), vars förflutna avspeglar nya sidor av den tidigare ofelbara kraftkvinnan. Valet av Javier Bardem (No Country for Old Men, Kärlek i kolerans tid) är filmens clou. Psykopater i rollen som Bonds huvudfiende har det funnits gott om också i tidigare filmer, men den förra och nu så hämndlystna agentens gåtfulla och totalt oberäkneliga gestalt är mångbottnad och framkallar rysningar längs ryggraden.

Mänsklig Bond

Försvunnen är den oövervinneliga charmören Sean Connery för att inte tala om Pierce Brosnan liksom komiker-Bondgestalten Roger Moore. Daniel Craig framstår som den mänskligaste och mest utsatta 007-agenten av alla, och inte bara hans egen roll utan hela det brittiska underrättelseväsendet MI 6 ifrågasätts kraftigt i 007 Skyfall. Men så har också världen förändrats sedan den första Bondfilmen för femtio år sedan, ryssarna har förvandlats från illasinnade kommunister till kapitalister medan den stora faran lurar i den mellanstatliga terrorn och datateknikens frammarsch. Bondbrudarna finns förvisso kvar, men utan den lyskraft de hade i tidiga Bondfilmer.

007 Skyfall har en visuell och narrativ slagkraft, personerna har djup och spelas av kvalitetsskådespelare och slutet är en shootout i bästa Rambostil ute i ett förfallet slott på landsbygden. Om det är den bästa Bondfilmen? Möjligen, men Thunderball (1965) anses fortfarande som den främsta och som den största kassamagneten. 007 Skyfall är hur som helst Bondfilmen med den kraftigaste verklighetsförankringen och den är utan tvekan värd en närmare bekantskap.