Vilket myspys och kärleksflum

BORGÅ. Alla har vi väl i något skede funderat på att lämna allt, bryta upp och styra i väg mot nya, vackrare solnedgångar. Så gör också Sven (Peter Magnusson - Sommaren med Göran) från Stockholm med riktning Phuket i Thailand i Staffan Lindbergs myspysfilm En gång i Phuket.

Filmen visar att allt svenskt inte är guld som glimmar, på thrillerfronten har svenskarna visserligen ett flyt vi finländare bara kan avundas dem, men den romantiska komedin En gång i Phuket är totalt renons på överraskningar och förutsebar så in i benmärgen.

Den fumliga men jättehyggliga Sven får i början av filmen en dag nog av sitt arbete som dåligt betald coach med uppgift att få utbrända medelsvenssöner att tänka om och hitta nya en mening med jobbet. Han drar till thailändska Phuket där han drömmer om att bli författare men ödet blandar om i kortleken. Knappt har han fått på sig badbrallorna så råkar han ut för en drös andra svenskar och en norska (tv-kändisen Fredrik Skavlans brorsdotter Jenny Skavlan) med stor dragning för alternativ livsföring. Och förstås ramlar han över den stora kärleken.

Filmen är en medioker upplaga av en story vi sett många gånger förr, låt vara att sceneriet med blått hav, vita sandstränder, djuphavsdykning, bergsklättring och en elefantsafari strör litet exotiskt glitter över pannkakan. Samtliga karaktärer är karikatyrer utan substans, den ena uppmålad upp till hårfästet, den andra självmedveten men ändå osäker och den tredje, ja - vem bryr sig.
Kärleksstoryn mellan Anja (Susanne Thorson) och Sven doftar happy end från första början trots tappra försök till påklistrade förvecklingar. Ändå är det just Anjas och Svens romans som ger filmen något slags stake, det övriga rollerna är som pappersdockor som viljelöst driver omkring längs stränderna i Phuket
Det bästa med filmen är Bio Rex nya knivskarpa filmåtergivning på stor duk och de skönt komfortabla fåtöljerna i sal 4. Men varning, varning - fäll inte ned dem i maxläge, risken finns att biopersonalen får väcka er efteråt.