Avantisalen öppnade med pangstart

 Cawiars storsatsning lyckades, publiken i en slutsåld sal hängde med i högdecibelkonserten, ivrigt pådrivna av sångarna och konferenciererna Katarina Bäcklund och J. Edgar Nieminen.
Som show och underhållning var konserten utmärkt medan den musikaliska biten visade på smärre problem. Både körsången och solisternas insatser drunknade tidvis i orkesterkompet, men det gjorde inte så mycket just på en rockkonsert där stämningen, ljus- och rökeffekterna, etc. är viktiga. Den nya Avantisalen har en fantastisk ljusteknik med roterande lampor litet överallt i taket, som i kombination med teaterrök gav fina effekter. Men det finns en risk för att en för flitig användning resulterar i att effekterna blir avtrubbande.
Mera problematiskt var att sången i lugnare och mindre volumiösa a cappellalåtar tenderar att bli hängande i bakändan på scenen, vilket delvis kan ha berott på att gradängerna där sångarna stod var placerade så långt bak. Det här borde kunna åtgärdas och märks enbart i körsång, inte i orkestermusikkonserter.

Gästinledning

Först ut på scenen var Cajorna under dynamiska och publiktillvända Teddy Granroths ledning. Han hade också arrangerat alla körens låtar.
Orkestern med Leona Silberstein på piano, Ossi Saarikko på gitarr, Roland Wiksten på bas och Mikael Snåre på trummor öste ändå på så mycket att nyanserna försvann i sången men på körens attityd fanns ingenting att anmärka. Mot slutet av fembitars setet kom också nyanseringen till sin rätt och då främst i Still loving you där dirigenten kompade på piano.

In på motorcykel

Efter Cajorna ställde sig Cawiar med ett helt batteri egna solister i bakfickan på scenen under sin drivna dirigent Camilla Wiksten-Rönnbackas ledning. Hon gjorde för övrigt en anslående entré, baktill på en motorcykel, som efter litet trubbel körde in på scenen. Camilla lät sig ändå inte bekomma utan dirigerade som hon brukar med stor geist och stil och på ett sätt som får koristerna att tända. Tala om ett fungerande samspel.

Också för Cawiars del var det rock till massivt komp som gällde till en början men sedan kom också skiftningarna och färgtoningen fram både i helheter och i lugnare duetter och soluppträdanden. Rolf Danielsson hade arrangerat tre av de åtta låtarna och speciellt arret i Carrie med Monica Ståhls och J.Edgar Nieminen som solister bildade en fin helhet. Det märktes också att kören satsat både på koreografi och dramaturgiska små finesser som just i Carrie blänkte till som bäst mellan Monica och J.Edgar.
I Alice Cooperlåten Poison stod för sin del Eric Hedman för en karismatisk och bra solistinsats. Också i flera andra låtar steg körens solister fram så det uppstod en bra variation på Cawiars scenshow.

Bohemian Rhapsody med sin stämsång, sitt tryck och sin variationsrikedom blev konsertens bästa. På slutet sjöng båda körerna tillsammans We will rock you och Lick it up så det skakade i väggarna.

Den officiella öppningskonserten i Avantisalen är den 19 maj då Nordea Sibelius Orchestra med unga förmågor under Jukka-Pekka Sarastes ledning uppträder. Då får man också en uppfattning om hur salen fungerar på en symfonikonsert, antagligen helt utmärkt.