Musikrecension: En Rammstein med extra allt, tack!

De är kanske inte det kreddigaste bandet bland musikdiggarna längre, men det är sällan jag varit så taggad inför en konsert som i onsdags när Rammstein tog sin greatest hits-cirkus till Arenan.

På något sätt slöts en cirkel i vår gemensamma historia. Jag minns tydligt vilket intryck ”die verrückten Deutschen” gjorde för femton år sedan på Hultsfredsfestivalen. Rammsteins första genombrott hade skett samma vår 1997 genom soundtracket till David Lynchs psykothriller Lost Highway, och nu stod världens hårdaste jappe Till Lindeman på en liten scen i Småland och brann. Googla Rammstein Hultsfred 1997, det ser inte klokt ut!

Jag vet inte om det är avsiktligt, men i dag ser Lindemann precis ut som om han brunnit i femton år. Askgrå, ärrad och klädd i något slags grova gjuteriarbetarbyxor masar han sig långsamt omkring på scenen som en Unmensch från bortom apokalypsen. Bandet bakom honom låter bättre än någonsin – både tyngre och smäckrare – och scendekoren med en enorm, sakta roterande fläkt sätter pricken över i:et i industrial.

Eld, eld och mera eld

Förra rundan i Finland handlade mest om senaste albumet Liebe Ist Für Alle Da (2009) och visade ett band fortfarande på väg uppåt framåt vad gällde showmanship och skaparkraft. Den här gången är allt tvärtom – på en greatest hits-tour behöver man inte låtsas vara någon ungdom längre. Man kan låta åldern ta ut sin rätt, blicka skamlöst bakåt, vara nöjd över vad man åstadkommit och låta magen hänga till tonerna av en två timmars hitparad.

En Rammstein tack, med extra allt!

Efter inledande, poppiga Sonne var det raka spåret till urkällan Wollt ihr das Bett in Flammen sehen och taktfast allsång. Ni kan orden, va? Skandera med! ”Ramm-stein!”

Det är fyrverkeri, det är eld, det är explosioner, konfetti och mera eld. Feuer Frei!

Lugna Mutter stiger till den 12 000 starka publikens storfavoriter, men personligen tycker jag Rammsteins bästa stunder är Mein Teil och Mann Gegen Mann. Den och fina balladen Ohne Dich spelade bandet dessutom från en plattform ute i publikhavet, på armlängds avstånd från tusen mobilkameror. Via en lång bro som sänkts ner från taket marscherar de ovanför huvudena på oss tillbaka till scenen och bugar artigt.

– Es war Rammstein, är det enda Lindemann adresserar till publiken innan bandet försvinner backstage.

Låt mig vara allvarlig!

För encoren Mein Herz Brennt kommer också Apocalypticas cellister in på scen men det tillför inget särskilt till låten och Lindemann verkar också föga imponerad när han avtackar dem. Kul med lokalfärg eller vad tänkte någon här?

Fåniga Amerika kunde gärna ha bytts ut mot Benzin eller nya Mein Land, men både Ich Will och Engel fungerar väldigt bra, och Lindemanns eldflammande stålvingar med ett spann på över fyra meter sänder en fin vink till Lordi hur ett riktigt metallbands show ska se ut. Kitschigt kanske, men jag köper det.

Tyvärr verkar det vara omöjligt att få en Rammsteinspelning längre utan idiotiska popdängan Pussy som avslutning. Jag hade gärna lämnat arenan med något värdigare än ”I have a dick-ah” sjungande i huvudet, men va fan, man kanske inte ska ta Rammstein så allvarligt som jag ibland önskar jag fick göra.