Vägkost för kulna kvällar

Efter att ha upplevt Höstvisan på Solhälla i lördags önskar man nästan att det redan stod november i kalendern. Bättre vägkost för att klara av den vädermässigt tristaste månaden av alla kunde man inte ha fått. Repertoaren bestående av gamla bekanta visor, nyskrivna dito och pärlor av Lasse Mårtensson, Kaj Chydenius och Evert Taube, la sig som en varm och skön filt över axlarna. Det enkla formatet med kunniga sångare, några instrument och välvalda visor visade sig igen fungera.
Höstvisan som ordnades för första gången år 1986 på Lill-Pellinge blev i tiderna en succé. Konserten växte år för år ända tills arrangören Visans vänner i Östnyland år 2001 bestämde sig för att lägga ner hela evenemanget.
Den nuvarande styrelsen för Visans vänner i Östnyland ville i år blåsa nytt liv i Höstvisan men valde att göra det i lite mindre skala. Trots att man inte gjorde något nummer av konserten sålde de två föreställningarna slut på en vecka. Det var många som inte glömt hur bra konserten brukade vara.
Det goda i livet
Som konferencier fungerade sångerskan Stella Jonasson som mellan introduktionerna av artisterna också bjöd på smakprov av sitt eget kunnande, utan instrumentackompanjemang.
Först på scen var Mats Fontell, en för många känd trubadur vars egna visor och tonsättningar alltid lyckas beröra. Hans berättelser handlar ofta om det stora i det lilla livet, om självupplevda händelser, lätta att känna igen och relatera till.
För ackompanjemanget stod Jan-Erik Andelin, ”journalist-metodist-pianisten” för att låna Fontells beskrivning. Duon avslutade med en låt de gjort tillsammans; Fontell skrev texten efter sommarens fruktansvärda händelser i Norge och Andelin gjorde melodin. Resultatet är en gripande låt där hoppet och tron på det goda i livet övervinner allt.
Att det finns talang och vilja bland den yngre generationen att hålla visfanan högt blev klart när Albert Häggblom, Emil Fagerudd, Jonas Ek och Jonas Englund uppträdde med eget material. I Häggbloms låtar förenas vitsig studenthumor med skarpsinnig självironi medan duon Ek och Englund kör med en mjukare repertoar om kärlek och längtan.
Men de unga kvinnorna kan också. Trion JFK bestående av Jessica Karlsson, Fredrika Lindholm och Karin Kullberg med Olle Häggblom vid pianot, gjorde ett djupt intryck på publiken. Låtvalen med varierande stämmor och solopartier visade att trion lägger ribban högt. Trion bjöd exempelvis på en mycket själfull tolkning av sången Mitt äppelträd, som Ami Aspelund deltog med i Finlands uttagning till Eurovisionsschlagerfestivalen år 1982. En så här bra sammansättning lönar det sig att hålla fast i och ytterligare utveckla.
Förtjusande argbiggor
Höstvisans damer i äldre tappning imponerade också. Agricolas döttrar, det vill säga Pernåborna  Denise Lindh och Rita Bergman, fick huden att knottra sig på en och annan i publiken med Lars Huldéns och Lasse Mårtenssons Morgondimma samt Kaj Chydenius Här på berget som de på publikens begäran sjöng som extra nummer. Stella Jonasson hade sett duon uppträda på Pernå marknad i somras och övertygats direkt av de i stämmor sjungande damerna. Under pausen berättade duon att de helst sjunger sånger och visor med ett budskap och en tanke bakom.
Höstvisan fick en värdig avslutning när Argbiggorna bestående av Helena Palmén, Ann-Maj Malmström och Monica Andersson-Sörman intog scenen. Det var ett uppträdande många väntat på eftersom damerna var med redan då den första Höstvisan sjöngs.
Efter den lite trevande första visan slappnade trion av och vågade släppa loss ordentligt. Skratten bubblade i salen när trion drog av klassiker efter klassiker om patetiska bröllopsgäster, Storpellingsbor och gameljackår. När de som kronan på verket sjöng en helt ny visa, för säkerhets skull nedtecknad på ett vitt plakat, ställde sig samtliga i publiken upp och applåderade. En tydligare önskan om en fortsättning nästa år kunde arrangören inte ha fått.
Pia Vuorio