Kärleken till träet ger underbara historier

Det har varit folkvandring till huvudbiblioteket i Nickby sedan Karl Henrik Boxström öppnade sin utställning "Beläten".

– Jag vet inte riktigt hur man ska förstå det. Men jag har tänkt att det är så många som känner mig, säger Boxström som drog över hundra besökare till sitt vernissage.

Tidigare kom brödfödan av snickarjobbet och nu efteråt säger Boxström att han egentligen borde be om ursäkt av träet.

– Då utnyttjade jag träet som råvara. Nu har jag ett förhållande till träet som kan liknas med ett förhållande till kvinnan.

Och med glimten i ögat beskriver han den bångstyriga kvinnan som man hela tiden måste resonera med.

– Hon tror att hon bestämmer, så man måste överlista henne.

Det skulle aldrig bli snickare av honom, sa hans slöjdlärare i skolan. Men så blev det att han kom att gå in och ut i folks hus för att snickra till dörrar, trappor, bord, skåp, ja egentligen allt en inredning består av. Och under färden har han samlat på sig berättelser och historier som nu pockar på att komma ut i form av skulpturer.

På väggen hänger bland annat tre tavlor bredvid varann, den första heter "Jutta".

– Det är Jutta Zilliacus, den evigt stiliga formuleringskonstnären.

Det visar sig att konstverken har delar av de spegeldörrar han bar ut från Brändövägen 8 en gång. Nu återuppstår de som berättelser.

– Den andra heter "Sekretess" och berättar om er journalister som hela tiden möter försök att hålla hemligheter bakom lås.

Och många lås på rad är där faktiskt. Och den tredje är på något dunkelt vis kopplade till tidigare kommundirektörer och steniga åkrar.

– Som snickaren försökt odla.

Genast vid ingången står en skulptur som helt enkelt heter "God dag". Den ska man skaka hand med och då tittar gubben på en under sin skärmmössa.

Det visar sig att Boxström håller på att glida in i en ny era, det ska finnas rörliga delar på konstverken. Ett nytt och väldigt hemlighetsfullt stort konstverk är redan under görningen, men det vill han inte berätta om ännu.

– Jag jobbar ju i verkstaden alltid då jag hinner, och hinner gör jag ju ganska bra nu för tiden.

Boxström avstår ändå inte sina fredagstimmar med invånarna på äldreboendet Linda i Söderkulla. Där snickras och fixas och spånorna flyger.

Varje skulptur ger många tolkningsmöjligheter. Som den tillklämda flaskan med namnet "Sista droppen".

– Man kan fråga om jag nu blir absolutist, eller så kan det ju vara att jag klämt sista droppen ur flaskan, säger konstnären och medger att historierna varierar lite beroende på betraktaren.

Och att skulpturerna tilltalar kan man direkt höra, en grupp damer skrattar gott medan de vandrar vidare från konstverk till konstverk.