Gentlemannen i Gamla stan

När vi går förbi busstationen en regnig majdag pekar Richard Stanley på två orsaker till varför han tycker om sin nuvarande hemstad Borgå.

– I bussarna från Helsingfors tackar passagerarna föraren och taxiförarna öppnar framdörren för kunderna, säger han.

När jag någon dag senare berättar om den lätt haltande engelsmannens beröm för några taxiförare har de diagnosen klar.

– Som man ropar i skogen får man svar. Han är en verklig gentleman som det är ett nöje att köra, säger de.

Via Borgå

Stanley berättar att den första stad han egentligen bekantade sig med i Finland faktiskt är Borgå. Bakgrunden är att när han studerade vid Leicester College of Art träffade Ristomatti Ratia, som studerade där i mitten av 1960-talet.

– Vi blev goda vänner och det slutade med att han bjöd mig till Finland 1966. Han hämtade mig från båten och vi körde genom Borgå till Bökars gård där Marimekkos grundare Armi Ratia höll hov.
Efter sejouren på landsbygden, där vinet flödade och livet lekte blev det en chock för Stanley att komma till Helsingfors.

– För att komma in på ett café mitt på dagen måste man ha slips på sig. Det var obegripligt stalinistiskt i Finland den tiden. I Borgå var det i alla fall trevligt, säger han.

Swinging London

En annan känd person Stanley hade bliviti vän med i hemstaden Leicester var Pete Townsend, gitarrist och låtskrivare i The Who.

– Jag var med i universitetets festkommitté och en fredag hösten 1962 bokade vi i sedvanlig stil ett billigt band, The Who.

Den gången testade Stanley med att projicera en film på väggen bakom bandet, länge innan Pink Floyd blev berömda för samma sak.

– Publiken tyckte om det och Pete tyckte om det. Det slutade med att vi under 1960-talet gjorde också andra filmprojekt ihop och är goda vänner ännu i dag.

I mitten av 1960-talet började Stanley studera vid Royal College of Art i London, tillsammans med bland annat regissören Tony Scott som exempelvis gjort Top Gun.

– För en pojke från ett medelklasshem i provinserna var London en fantastisk upplevelse. Den här tiden var det ju där allting hände.

Då kändes det inte som någon större sak att jobba med filmprojekt tillsammans med John Lennon, spela Mahjong med Yoko Ono eller dricka te med George Harrison i samband med att han byggde sin studio.

– En rolig sak var när en rebellisk liten komedi jag gjorde 1968 inom ramen för studierna i London. Filmen hette Lone Ranger och var först bannlyst i England. Den belönades med en Golden Hugo staty på filmfestivalen i Chicago. Pete Townsend var både skådis i filmen och gjorde musiken till den, berättar Stanley.

Döda män gav jobb

Egentligen skulle Stanley slå sig på filmbanan, som filmfotograf. När han fick chansen tog han ett jobb som kameraman på BBC. Till saken hör att det den här tiden krävdes fackanslutning för att få det jobbet. Och för att få fackkortet måste man jobba som kameraman.

– Men det råkade sig att tre kameramän hade dött i rad i två helikopterolyckor. Ingen ville riktigt ställa upp på motsvarande uppdrag och då anmälde jag mig frivillig. Samtidigt blev jag fackansluten och här är jag ännu, skrattar han.

På BBC var han med om att göra dokumentärer för vetenskapsprogrammet Horizon och reste världen runt i jobbet. Kring 1970 var han också på jakt efter ett okänt folk i Amazondjungeln då Adrian Cowell gjorde filmdokumentären The Tribe That Hides From Man.

– Före avresan måste jag ta tio sprutor och svimmade på kuppen. I djungeln sprang jag sedan undan ormar och väjde för pilar i tre månaders tid.

Stanley var den sjätte kameramannen i rad som blev utsliten i djungeln på jakt efter den osynliga stammen, kreen akrore eller Panará.

– Dokumentären har fått ett verkligt gott rykte så kanske det var värt sitt pris att sätta livet och hälsan på spel, säger han.

Penningbrist

Efter åren som kameraman tyckte Stanley att tiden var mogen att göra egna filmer. Efter ett år utan att lyckas med annat än göra av pengarna gav han upp den karriären.

I stället blev det via Jörn Donner Finland och Helsingfors som gällde. Hit kom Stanley för att bygga upp en mångkanalsstudio tillsammans med Otto Donner och Krisse Schwindt. Studion blev inte av då, men i stället kom Stanley in i musiklivet i landet.

– Då jag hörde Hurriganes första skiva tände jag direkt på dem. När jag sedan såg deras karisma och musikalitet på scen anmälde jag mig frivillig att producera dem.

Det första resultatet av samarbetet blev klassikern Roadrunner, med Sibbobon Ripa Vuorimies legendariska foto av bandet i baksätet på basisten Cisse Häkkinens Cadillac.

Skivan bandades i Stockholm och innehåller också Stanleys sång Mister X. Den hade för svåra ord för sångaren Remu Aaltonen, även han Borgåbo i Gamla stan, så det slutade med att Stanleys demosång för Remu togs med som den var och stod.

– Sången har en gång framförts på scen, i Vanda, och då var det jag som sjöng jag den. På skivan finns jag i alla fall inte nämnd som sångare.

Hon med benen

Vid samma tider gifte sig Stanley med sin första fru i Finland.

– Kommer ni ihåg Norlyns strumpbyxor från den tiden, de där med det vackra kvinnobenet på paketet. Det är hennes ben, säger han.

Hans andra hustru är Anna Gullichsen, som tillsammans med sin bror Alvar grundade barnsånggruppen APA som senare blev Sås och Kopp.

Det var tillsammans med bland annat Stanley som Alvar Gullichsen började utveckla konceptet Bonk Business i slutet av 1980-talet.

– Det är ett fantastiskt icke-företag som är känt världen över. Jag hörde att Pete Townsend efterlyste the Bonk-man när Who spelade i Helsingfors för några år sedan. Tyvärr var jag inte där då.

Pure Jenkki

Stanley hade gärna fortsatt samarbetet med Hurriganes, men då bandet bytte skivmärke efter den andra skivan valde han att stanna på Love Records tillsammans med Donner och Atte Blom för att arbeta med bland annat Wigwam.

– Jag hjälpte också Epe Helenius i Tammerfors när han började utveckla sitt skivbolag Poko Records. Då jag producerade Teddy and The Tigers för Poko blev det också en start på min karriär som voice over röst, alltså berättarrösten i exempelvis filmtrailers, reklamfilmer och företagspresentationer.

Det var i början på 1980-talet som bandet uppträdde i en reklam för tuggummit Jenkki. Filmbolaget Story Filmi ville ha en voice over som avslutning på reklamen och med sin djupaste röst drämde Stanley då till med Pure Jenkki. You'll love it.

– De gillade min insats och efter det gjorde jag en lång räcka jobb åt dem. Totalt har jag väl i dag gjort några tusen voice overs.

Hans senaste röstprojekt var en förhandsreklam för en planerad film om homoikonen Tom of Finland.

– En av mina bekanta blev bestört över det. När jag kunde berätta att Tom of Finland var en dekorerad krigshjälte i vinterkriget blev han ännu mer bestört.

Gillar Borgå

Efter några år i Borgå gillar Stanley sitt liv här. Men fast han själv bor i Gamla stan tycker han att Borgå har så mycket annat att ge. Till exempel Empirestaden innehåller mängder med pärlor.

– Men vill Borgå utvecklas och vara en intressant plats också för unga människor måste man också investera på ungdomen. Det har man inte enligt min mening gjort i staden som mest tycks vilja rida på sin historia.

En annan sak som Stanley retar sig upp på är de stora kedjornas makt över Finland.

– Jag tror i alla fall att de här företagen håller på att göra själmord genom att så totalt försöka dominera handeln.

Som exempel nämner han en pågående kampanj för att man som bilist under en viss tid ska bojkotta ABC-stationerna.

– Om de här aktionerna börjar synas i försäljningen tror jag att företagen får ett intresse att agera för kundernas bästa och inte enbart tänka på företagets lönsamhet. Jag tror att vi bara har sett början på det här motståndet som i dag kan kanaliseras via de sociala medierna.