Skamlös fars och mördande satir

Nu finns hela menageriet till beskådan i animationsteckningar- och filmer i original på EMMA - Esbo moderna museum under rubriken Snurre Sprätt & Co / Animationsteckningar från studion Warner Bros. 1930-1960.

Men Kalle Anka då och hela Disneys sagovärld? Eller kanske Metro Goldwyn Meyers Tom och Jerry, animationsfigurer som vi i Finland antagligen känner bättre till. Visst, de är fortfarande populära, men inte så bisarra, elaka, själsligt defekta och helt enkelt galet roliga som stjärnorna som stöptes i Warner-studiornas animationsstudior i filmer med produktionsbeteckningen Looney Tunes och Merry Melodies.

De fartfyllda, roliga och hejdlösa historierna återspeglar en skarp satir, associationer till dagsaktuella händelser och företeelser - och ett fenomenalt verbalt fyrverkeri. De sex-sju minuter långa filmerna visades ursprungligen på biografer före den egentliga filmen.

Snurre i topp

I över 30 år specialiserade sig Warner på de här filmerna och gjorde inte mindre än 1 000 filmer om året. Och det var rejält hantverk, allt tecknat bild för bild och redigerat som en vanlig film.
Den amerikanska populärkulturen bibel TV Guide gjorde senare en förfrågan bland forskare och experter och fick ett entydigt svar: Snurre Sprätt (Bugs Bunny) var den bästa tecknade seriefiguren genom tiderna.

Skillnad

Skillnaden mellan Disney och Warner var enorm. När Disneys filmer med sina "realistiskt" utformade miljöer och figurer riktade sig till barn var det vuxenpubliken Warner tog sikte på. Den behagliga och snälla humorn ersattes i ett slag av skamlös fars och mördande satir.
Också figurernas personlighet utvecklades i egna spår. När Kalle Anka blir riktigt arg får han tänder och ser ut som hade han flippat ut, precis som Warners figurer litet till mans, och därtill med ett välutvecklat, för att inte säga komplext själsliv.

Det är därför Snurre sprätt framstår som slagfärdig, självsäker och med fullständig kontroll över situation som situation.
Samtidigt är det djupa inre konflikter och ett sjukt själsliv som får koyoten Gråben (Wile E. Coyote) att oupphörligen och med en massa neuroser plåga sig själv att jaga en spinkig, aningslös fågel, Hjulben (Roadrunner) när det står fullkomligt klart att han aldrig fångar pippin.

Med bland stjärnorna finns grisen Elmer Mudd, katten Sylvester och fågeln Pip och den svarta Daffy Anka, en av de första animerade screwball-hjältarna och tillika en mästare på farsartade situationer.
Eller Pelle Pigg, han som alltid avlutar filmerna med frasen "That´s all, folks", en lika känd fras som Snurre Sprätts "What´s up, Doc?"

Hetsande

I boken som utges i anslutning till utställningen kan man läsa om hur tecknarna hetsade och eggade varandra att göra så galet roliga filmer som möjligt. Att filmerna blev så proppfulla med skämt och frejdig förödelse berodde alltså på att stämningen i studiorna var likadan, full av oavbrutna upptåg.

Bland annat kastade man in fyrverkeripjäser i studion men också blindgångare så tecknarna aldrig riktigt visste när dom skulle få se stjärnor blänka till. Tyvärr var betalningen för all möda, tecknarnas löner, urusel.

Processen

På utställningen presenteras därtill den mångfacetterade och krävande kreativa process som gav upphov till de tecknade klassikerna.
De olika momenten i produktionsprocessen − utformning av figurerna, historierna, upptågen, timingen och rytmen, de tecknade bilderna ("cellerna"), bakgrundsmålningarna, allt för en enda rörelse − visar hur mycket arbete och kreativitet det krävs för de några animerade minuterna. Även musik, ofta opera, spelar en viktig roll i filmerna, som det sägs i utställningstexten.

Warners tecknade figurer och animerade filmer har genom sin fräna humor och sitt anarkistiskt infallsrika innehåll haft en stor betydelse för populärkulturen, inom såväl film och television som litteratur. Figurerna är en ofrånkomlig del av den genuint amerikanska kultur som har vunnit fotfäste över hela världen.
Utställningen är sammanställd av den amerikanske samlaren Steve Schneiders skatter och har visats bland annat på MoMa i New York. I Europa har den innan den kom till EMMA visats endast på filmmuseet i Turin. Den kan besökas på adressen Flityarvägen 4 till den 19 maj.