Ett ständigt krav på trygghet
BORGÅ. I ett år har familjen Hynninen-Jonkari i Tolkis varit en tvåbarnsfamilj.
– Vi dricker inte kaffe, fnissar Shen, vi är alldeles för små för det. Shen, 5 år, berättar att han och hans syster Verna, 7 år, dricker vatten, saft och mjölk. Barnens mamma, Leena Jonkari, har bjudit oss till kaffebordet, det är dags att titta tillbaka på Shens första år i Finland.
– En av de viktigaste saker Shen lärt sig under det gångna året är att säga nej, berättar Leena Jonkari. Då vi kom hem från Kina kunde Shen inte säga nej och det är något vi tillsammans har funderat mycket över den senaste tiden. Shen säger, vilket vi gläder oss över, att det att han säger nej betyder att han är stark och har en egen åsikt.
Två verkligheter
Det man slås av då man följer med en stund av barnfamiljens vardag är att allt som sker har åtminstone två dimensioner. I vanliga fall skulle man kanske inte reagera på att Shen så full av tillit tar BBL:s fotograf i hand, man skulle kunna tro att Vernas ständiga turer till bordet handlar om att söka uppmärksamhet.
Jonkari förklarar:
– Det att Shen så lätt fattar en främmande hand, det berättar att han fortfarande är beredd att hitta en ny pappa i vilken fullvuxen man som helst. Att Verna under sina upptåg gör regelbundna turer till mig, det handlar om att hon försäkrar sig om att jag är kvar, att jag inte lämnat henne.
Att Shens ankomst i familjen förändrade hela familjens vardag, det är inget Leena Jonkari sticker under stol med.
– Senaste höst var riktigt jobbig. Det var en stor omställning för Verna att få en lillebror som ända var så pass stor som Shen var då vi fick honom. Fyra och ett halvt år på barnhem hade naturligtvis satt sina spår i Shen och för honom var det en stor omställning att komma till ett hem, säger Jonkari.
Shen har dessutom varit tvungen att lära sig ett nytt språk, han har fått lära sig att äta en helt främmande mat.
– Men, han sover som en stock om nätterna, skrattar Jonkari. Man kunde starta en traktor brevid honom utan att han vaknar.
Vanlig familj
Trots de många dimensionerna i vardagen, betonar Leena Jonkari att det är en helt vanlig barnfamilj i Tolkis det handlar om. En vanlig barnfamilj med egna utmaningar.
– Jag brukar skämta om det ibland, att jag är en kändismamma, att mina barn får folk att vända sig om på gatan, säger Jonkari och fortsätter i allvarlig ton:
– Vi blir uttittade, naturligtvis blir vi det. Barn, varför inte också fullvuxna, som inte ser ut som den "vanliga finländaren" väcker fortfarande uppmärksamhet här. Jag själv har inga problem med det, men med tanke på barnen är det tungt, att de aldrig egentligen bara får vara sig själva.
Pappan i familjen, Kari Hynninen, är på jobb då den här intervjun görs. Hynninen arbetar i Helsingfors och i huvudstaden finns också Jonkaris arbetsplats, Jonkari ska återgå till arbetet efter sommaren.
– Det är inte den enda omställningen, Verna ska dessutom börja skolan till hösten, säger Leena Jonkari och lyssnar på de ljud som hörs från barnens rum.
– Lyssna, det där skrattet som du nu hör, det är Shens riktiga skratt. Det är så där den lilla femåriga pojken som finns inne i honom låter.
– Med alla de förändringar vi står inför, så har vi bestämt oss för att flytta till Helsingfors, berättar Jonkari.
Trygghet
– Det är inte bara för barnen den här nya konstellationen varit och är krävande, säger Leena Jonkari. Både Kari och jag är, i grund och botten, väldigt impulsiva människor. Vi var på tumanhand så länge att vi vande oss vid att vi kunde göra precis vad som föll oss in.
A och O för många adopterade barn är trygghet. Det handlar inte bara om att grundservicen, kost och logi, närvarande föräldrar, ska fungera. Också Verna och Shen söker trygghet i betydligt mindre detaljer än så.
– Att vi fullvuxna är mänskliga är ganska svårt för våra barn att förstå, berättar Jonkari. I synnerhet för Shen, de enda fullvuxna han hade erfarenhet av då vi fick honom, det var personalen på barnhemmet i Kina.
– Att vi gör misstag och ber om ursäkt för de misstag vi gör, det är svårt för barnen att tackla ibland. Detsamma gäller den frihet som gäller våra barn. Det tog länge för Shen att lära sig att det var mer än okej att leka, att han till och med fick leka vid matbordet om han ville det, säger Leena Jonkari.
Show
– Nu ska vi ha föreställning för er!
En svettig Shen, med röda kinder, kommer ner från sitt rum. Storasyster Verna och BBL:s fotograf följer efter och ställer sig mitt på vardagsrumsgolvet för att visa programmet de tränat tillsammans. Följer akrobatik, kullerbyttor, höga hopp och förtjust skratt.
Leena Jonkari sitter och tittar på sina barn och säger att både Shen och Verna nu är närvarande, att det är de riktiga barnen som tittar fram.
– Det är fortfarande en av våra utmaningar, att locka fram den riktiga Shen som finns där innanför det vi kallar hans skal. Som vi sade då vi träffades senast (BBL 18.4.2013), så fungerar Shen fortfarande rätt långt på autopilot, säger Jonkari. Än i dag kan det hända att han ler automatiskt då en fullvuxen tittar på honom, det händer än i dag att han söker närhet, till exempel kryper upp i en famn, bara för att han lärt sig att det är så man ska göra.
Kärleken
– Visst gjorde vi misstaget att tro att det är lättare att få vårt andra adoptivbarn, säger Leena Jonkari då hon tänker tillbaka på situationen för ett år sedan. Det är lätt att tro att allt kommer att gå smidigt då barnen inte bara har oss föräldrar, utan också varandra. Det man glömmer, det är att syskonen också för varandra innebär en ständig påminnelse om deras historia.
Då BBL senast träffade familjen Hynninen-Jonkari hade Shen varit lillebror i familjen i en månad. De färska tvåbarnsföräldrarna sade då att kärleken till Shen är något som växer fram genom vardagen, genom saker de gör tillsammans som familj. Så har det också fungerat, bekräftar Jonkari:
– Först handlade det om att landa i vardagen som ställdes helt på sin kant. Varje dag ser vi mer och mer av det lilla barn Shen egentligen är och det är via den ömhet man känner för det barnet kärleken växer fram, säger Leena Jonkari.