Att vara förälder är något man lär sig

– Jag vågar åka ända uppifrån, skallar en ljus stämma över hustaken i Tolkis. Rösten tillhör Verna, 5 år. Verna plirar glatt mot fotografen och sätter fart ner för den snöiga branten.
Inne i huset står resväskorna färdigpackade. Två stora och en liten. Verna och hennes föräldrar skall ut på en lång resa. En resa som för alltid kommer att förändra familjens liv. Och inte bara familjen Hynninen-Jonkaris liv. I den kinesiska provinsen Zhejiangs huvudstad, Hangzhou, bor en liten pojke, Shen. Också Shens liv kommer att förändras i och med familjen Hynninen-Jonkaris resa.

Den långa vägen
– Vi har gått den långa vägen i vår strävan att bli en barnfamilj, säger Leena Jonkari. Först försökte vi den vanliga, biologiska vägen, och sedan med hjälp av andra. Med hjälp av andra innebär tunga och svåra barnlöshetsbehandlingar, resultatlösa, men dem känns det nästan onödigt att prata om i dag, konstaterar Leena.

– Att få barn den här vägen, genom adoption, är ett minst lika underbart sätt att få barn som det är att få barn den biologiska vägen, säger Leena och hennes man Kari Hynninen instämmer.

Paret har redan erfarenhet av att adoptera. Också Verna blev en medlem i familjen via adoption. Efter tio år som ofrivilligt barnlösa träffade de Verna första gången en snöig och kall novemberdag i Kina, året var 2009 och paret hade då förberett adoptionen och väntat på Verna i fem år.

Allt känns annorlunda nu

Även om spänningen inför resan stiger dag för dag, säger både Leena och Kari att det känns annorlunda den här gången.

– Dels beror det på att vi redan lever en barnfamiljsvardag, säger Leena, vi har händerna fulla med Verna. Dels är vi förberedda på att vi egentligen inte kan göra annat än åka till Kina och se vad som händer, av erfarenhet vet vi att det är så omtumlande att det bästa är bara att åka.

Kari tar fram sin telefon och visar de färskaste fotografierna på lillebror som Shen redan kallas i familjen. På bilden ser man en pojke med svart hår med leende ögon dricka ur en stor mugg.

– Han är betydligt större på den här bilden än vad han var på de första fotografierna vi fick se, berättar Kari.

Verna, som sitter med vid kaffebordet, tystnar för första gången då hon får frågan om hur det känns att åka till Kina för att hämta hennes bror.

– Det är spännande, säger Verna efter en stund. Det känns bra att jag snart kommer att ha en kompis, fortsätter hon och skiner upp:

– Det är varmt i Kina, säger Verna och stiger upp och förevisar innehållet i sin egen resväska. Väskan innehåller Vernas egna leksaker och leksaker som hon redan nu planerar dela med sin bror.

Det är oklart hur mycket Verna egentligen kommer ihåg från sitt första hemland. För att Verna skall hinna landa ordentligt innan familjen träffar Shen kommer Hynninen-Jonkari att tillbringa några dagar på tre man hand innan de åker för att hämta Shen.

Strålande sätt att bilda familj

– För oss var det viktigt att få ett eget barn, säger Leena och ler. Hon ler för att hon fortfarande stöter på fördomen att ett adopterat barn inte är eget.

– Många undrar om man älskar det adopterade barnet på samma sätt som man älskar ett biologiskt barn, säger Leena.

– Det gör man, fortsätter Kari. Men, precis som i vanliga familjer reagerar man på föräldraskapet på olika sätt. I vårt fall var det jag som föll pladask, säger Kari, för Leena tog det lite längre innan hon var totalt såld.

– Min första reaktion då jag fick Verna i min famn var ”att nu släpper jag dig aldrig”, säger Leena, den stora himlastormande kärleken har vuxit fram.

Källaren är städad

Vernas rum kommer i framtiden att vara syskonens gemensamma rum. Två sängar står bäddade och också i övrigt är familjen så förberedd den kan vara.

– Jag vet inte vad som hände, skrattar Leena, men helt plötsligt fick jag för mig att jag måste städa källaren. Annars är allt i sin ordning, vi har i och med att vi fick höra talas om Shen redan i oktober har vi hunnit skaffa en del kläder på loppisar och fått låna av vänner.

Familjen har fått information om Shens längd, vikt och storlek på skorna. Dessutom vet de att lillebrors favoritleksak är ett flygplan, att han är en hejare på att klättra och att han kan några ord engelska.

– Vi vet betydligt mer om vårt barn än många föräldrar som väntar på sitt biologiska barn, konstaterar Leena.

Tvåbarnsfamiljens vardag

Om det gick att se in i framtiden, en månad, eller två. Hur tror familjen Hynninen-Jonkari att vardagen ser ut?

Leena Jonkari är tyst en stund och säger sedan:

– Jag tror att barnen leker uppe på andra våningen i sitt rum. Efter en stund inser jag att det är helt tyst i deras rum och då måste jag gå upp för att kolla vad de har hittat på för hyss.
Återstår att se om framtiden kommer att se ut som Jonkari ser den framför sig i dag.