Med maraton som slutarbete

BORGÅ Lång matematik, prepkurser inför studentskrivningar, fördjupande kurser i biologi, fysik och kemi. Det finns knepiga kurser att välja och vraka bland under slutrakan i gymnasiet. Men för 41 abiturienter i Borgå Gymnasium var den mest minnesvärda och tyngsta - både fysiskt och psykiskt - långdistanslöpningskursen som kulminerade med antingen maraton eller halvmaraton i centrala Wien.

Långdistanslöpningskursen ordnades för tredje året och fler och fler unga blev bitna av löpningsflugan. Bland dem 18-åringarna Niklas Grönholm, Lina-Lotta Seger samt 19-åriga Jere Blomqvist.

Trion berättar ivrigt om den långa resan som började för ungefär ett år sedan.

– Jag fick höra om kursen av "nittiofemmorna" som var med i fjol. Jag blev intresserad och anmälde mig, berättar Blomqvist om beslutet att delta i en av de mer speciella kurserna.

Seger, Grönholm och Blomqvist fick sällskap av ytterligare 38 elever som sedan förra sommaren tränat för den stora finalen. Längs med vägen blev det föreläsningar av löparen Michel Schmidt, obligatoriska träffar, ifyllning av träningsdagbok - och en hel massa löpande.

Bland kursdeltagarna fanns allt mellan aktiva idrottare och unga som då och då drar på sig joggningsskorna och tar en runda.

– Vem som helst kunde delta. Jag hade hört om kursen tidigare och tänkte att jag kanske skulle kunna gå med, säger Grönholm, som liksom Blomqvist har bakgrund i innebandy och fotboll.

Segers bakgrund avviker sig från grabbarnas en del. Hon brukade jogga några gånger i veckan och ha bra kondition, men att utvecklas till en 42-kilometerslöpare var ett riktigt äventyr.

– Jag har sprungit regelbundet i kanske tre-fyra år så jag behövde inte starta från noll. Det började från fem kilometer och ökade sedan, säger Seger vars längsta träningsrunda var en knapp halvmaraton, omkring 20 kilometer.

Skuldkänslor

Man börjar med att träna på att träna och sedan ökar man träningen. Vid något skede börjar det kännas bra att löpa och sedan gäller det att hålla upp träningstempot. Ett relativt enkelt recept - men ändå en stig som allt färre klarar av att gå till slut. BoGy-trion blickar tillbaka på sina respektive resor.

Den intensiva träningen orsakade knäproblem för Seger, men längre en ett par veckor låg joggningsskorna aldrig oanvända.

– Man fick skuldkänslor om man inte tränade, säger hon leende.

Killarna stämmer in.

– Tränandet blir en vana. Man känner sig dålig om man inte gör det. Man tränade ordentligt fyra-fem gånger i veckan, säger Blomqvist.

Grönholm minns dagen då han visste att han kommer att klara maratonloppet.

– Det var någon gång under hösten då jag löpte 30 kilometer. Då visste jag att jag kan springa en helmaraton, säger 18-åringen som hade en bra baskondition som han sedan byggde upp med joggningsturer på först fem, sedan 15 och slutligen ännu längre träningsrundor.

Gigantiskt evenemang

Så kom torsdagskvällen efter påsk och Borgåeleverna hade allt packat och klart för klimaxen.

– Vi hade start från skolgården halv fyra på natten och så flög vi till Wien, berättar Blomqvist med ett skratt.

Flyget landade i den vackra mellaneuropeiska huvudstaden knappa två dygn före start. Då började också maratonfebern stiga.

– Wien är en vacker stad och det var en helt annan känsla man hade, säger Blomqvist.

– Det skulle inte alls ha varit samma grej om loppet hade varit i Helsingfors, säger Grönholm.

– Det fanns massor av fina byggnader och hela evenemanget var jätte stort och fint. Man glömde nästan att man sprang maraton vilket gjorde det lättare att springa. Det var lite annorlunda än att springa på samma gamla gator här i Borgå, säger Seger skrattande.

Över hundratusen åskådare, över 42 000 deltagare, levande musik, människor som hänger ut genom sina fönster med trumpeter och hejarop. Hela centrala Wien var som en stor festival då människohavet samlades för vårens stora idrottsevenemang.

– Vid starten tittade man runtom sig och såg ett hav av människor, säger Blomqvist.

Avgörande vägskäl

Trion var anmälda till det maratonloppet men nästan halvvägs, vid cirka tjugo kilometer, fanns ett vägskäl där man fick välja om man vill löpa till mål efter distansen för halvmaraton. Ett mentalt tufft vägskäl där man efter tjugo kilometer ska välja om man löper en kilometer till eller en ytterligare runda på dryga två mil.

– Man övervägde en stund nog. Det kändes lockande, säger Blomqvist leende.

– Men att inte springa till slut var inget alternativ, tillägger han.

Grönholm berättar att han stint höll siktet på den hellånga distansen medan Seger visste att det blir hela loppet efter den första milen. Adrenalinruschen höll Seger i gång till och med ännu efter målgången.

– Vid fyrtio kilometer kändes det bra när man var så nära mål. På slutrakan sprang vi ännu förbi några andra löpare då det kändes så jättebra. Jag sprang ännu upp och ner för trappor i metron efter loppet, säger Seger.

Blomqvist fick däremot smaka på grymheten av kungsloppet.

– Efter första halvan tänkte jag att "fan vad det känns bra", men tio sekunder senare försvann känslan ur benet och jag kunde inte springa längre. Jag haltade framåt och funderade på att avbryta men sedan såg jag Niklas och de andra komma. Måste bara tänka på nästa steg vid det skedet, säger han.

– Man undervärderade nog lite hur tungt det på riktigt är, medger Grönholm.

Aldrig igen?

Vid målgången efter ett maratonlopp finns liggande, gråtande, spyende och kramande människor - hela kavalkaden med känslor. Kicken Borgåeleverna fick är något de knappast aldrig glömmer men återhämtningen är nästan lika tuff som loppet.

Skavsår över hela kroppen, solbränd hud och sjuka muskler så det känns.

– Jag hade sjuka ben ännu på fredag, säger Blomqvist efter söndagsloppet.

– Då tänkte jag att "aldrig mera ett maratonlopp", fortsätter han.

– Men nu känns det som att man skulle kunna göra det på nytt. Känslan var så otrolig, säger Grönholm.

– Fast inte riktigt ännu, tillägger han.

Eleverna har förtjänat sig lite lugnare träning efter maraton i Wien. Nu gäller det att göra sig klar för studentfester.

Och eventuellt pricka in en ny resa till Mellaneuropa nästa vår?