Som en spindel i nätet under vinter-OS
BORGÅ. Intensivt arbete, men också en dröm som gick i upplevelse blev de olympiska spelen i Sotji för Pascal Marie.
I höstas fick Pascal Marie en förfrågan av en kamrat som jobbar för Olympic Broadcasting Services OBS. Bolaget är underställt den internationella olympiska kommittén och ansvarar för TV-sändningarna från den ort som står värd för OS.
– Han frågade mig om jag vill följa med honom till Sotji, bo där i tre månader och ansvara för ett bolag som heter Multichannel Distribution Services MDS. Varför inte? svarade jag.
När Pascal Marie fick frågan var förhållandena sådana att han kunde lämna Finland för tre månader. Hans arbete hos Nokia Solutions and Networks hade tagit slut och något nytt fanns för tillfället inte.
OBS i Sotji var en organisation som bestod av 3 000 personer som skulle se till att sändningarna nådde fram till TV-tittare i hela världen.
– Vi sålde utsändningar till 150 olika TV-bolag, till exempel till NBC i USA som i sin tur sålde vidare till andra TV-bolag i USA. Vi sände på sju kanaler samtidigt och jobbade i tre skift dygnet runt.
Satellit
MDS International Transmission hade på uppdrag av OBS fullbokat tre satelliter för tre veckor. Det knepiga var att få bilden att lämna Sotji och ta sig via fiberoptisk kabel till London och därifrån ut i rymden.
– Vi hade valt en huvudväg och dessutom en skyddad väg ifall att något skulle hända med fiberoptiken. Vi var speciellt oroliga för läget i Ukraina.
Till en del länder gick de internationella sändningarna via kabel, till exempel till Australien och Nya Zeeland. För den som inte visste det så finns det fiberoptisk kabel på oceanernas botten och den förbinder Europa med USA och också Asien med Australien.
– Dessutom fanns det femtio TV-bolag på plats, till exempel Yle, och vi skulle också koordinera sändningsarbetet med dem. Frankrike hade sitt public service-bolag där, men valde dessutom att köpa in allt det material som vi sände, bara för säkerhets skulle om något skulle gå på tok med den egna sändningen.
Laganda
Åtta personer ingick i det team som arbetade åtta timmar åt gången i utsändningscentret.
– Det fungerade superbra. Det var otroligt att följa med hur 3 000 människor kunde arbeta för en sak, att få allt att fungera prickfritt.
Teamen var internationella och Pascal Marie hade också ryska kolleger.
– Man märkte att de var speciellt utvalda för uppgiften. De kom från olika delar av Ryssland och var tekniskt mycket kunniga. Den enda nackdelen var att deras kunskaper i engelska var mycket begränsade, men de var mycket måna om att få prata med oss.
Den första OS-veckan var så hektisk att Pascal Marie undrade om han alls skulle hinna se något av spelen. Men trycket lättade och han kunde utnyttja fritiden som åskådare.
– Jag såg Super G, konståkning, bronsmatchen i ishockey mellan Finland och USA, den var mycket bra. Jag såg också avslutningsceremonin.
Under kupolen
Före OS i Sotji kunde man läsa om halvfärdiga hotell. Pascal Marie instämmer.
– Jag bodde på ett hotell i närheten av olympiaparken. Det kunde vara lite svårt ibland. Tidvis fungerade inte vattnet, inte heller TV:n. Telefonen i mitt rum vara bara en apparat, den hade inte kopplats till nätet.
Han säger att det inte var någon skillnad om hotellet hade fem stjärnor eller färre. Brister fanns oberoende av standard.
Säkerhetspådraget var stort.
– Det var som en säkerhetskontroll på en flygplats. Varje gång jag gick till jobbet måste jag öppna min ryggsäck, ta fram min telefon och min bärbara dator och slå på apparaterna. Det var säkerhetsvakternas sätt att kontrollera att jag bar på apparater som fungerade på riktigt och inte på en bomb. Det fanns poliser överallt och också häst- eller hundpatruller. Vi sade att vi bodde Under the Dome (TV-serien Under kupolen), ingen kom ut och ingen kom in. Fördelen var att man aldrig kände sig otrygg.
Dröm
Som yngre var Pascal Marie aktiv idrottare. Han var löpare och hade specialiserat sig på 100 meter och fyra gånger 100 meter stafett. Under tiden som aktiv hade han en dröm att en gång få delta i OS.
– Det tog mig nästan femtio år att komma till OS. Men som man säger, det viktiga är att inte att vinna utan att delta.
Det tog honom några dagar att inse att den stora upplevelsen var över. Han kände sig helt tömd på energi.
– Det är väl helt normalt efter ett stort evenemang. Men fortfarande måste jag in på min telefon och se hur de paralympiska spelen framskrider, fastän jag inte har något med sändningarna att göra längre.