Kårkullaanhöriga ser slarv och smuts
SIBBO. När 24-åriga Robban inte trivs börjar han skruva isär saker. Det vill Kårkulla att hans mamma ska betala.
Inger Virtanen satt en dag utanför Sagaboendet i Nickby och väntade på sin son. Plötsligt smiter en downfarbror ut genom dörren och efter honom en vårdare som handgripligen drar in honom tillbaka.
– Hon vred hans skjorta så att den spände till i nacken och jag tänkte att så där gör man bara inte.
Svenska Yles påståenden om fysiskt våld mot Kårkullaklienter vid boendet är inte tagna ur luften, säger hon.
Och då är det där hennes Robert, en downkille på 24 år, ska bo – i ett splitternytt servicehus bara 400 meter från hennes eget hem.
– Jag har slutat gå dit, säger hon och hennes haka skälver till för att hon är illa berörd. Jag känner inte mig välkommen, för att jag har sagt till om så många saker.
Det var på tiden
Inger Virtanen tycker att det är på tiden att vanvården kommer upp med avslöjandena, "jag borde ha ringt dig för länge sedan".
Hon halar fram ett tummat papper, ett svar på en reklamation. Redan på Kårkullaboendet i Utterbäck, där Robban har bott under perioder sedan han var tonåring var det problem.
Han behöver hjälp med sin karlahygien och med att städa och hålla ordning. Men klagomålet ledde ingenvart.
– Jag har skickat foton på hur han är otvättad. Det byts inte lakan på en månad och ibland ser hans rum ut som en avstjälpningsplats, säger Inger Virtanen.
Robban har också alltid varit den som börjar göra hyss när han inte trivs.
– Då börjar han "jobba", säger Inger Virtanen. Han skruvar sönder saker; hyllor och fönsterhakar... Och det ville Kårkulla att jag skulle betala.
De fyra vårdare som uttalat sig anonymt för Yle säger att personalen lägger klienterna i säng ett par timmar för tidigt på kvällen och går hem i förtid.
Inger Virtanen nickar. Just så är det. Ibland har Robban fått både middag och kvällsmål samtidigt.
Kunnig personal stannar inte
– Om det finns ens någonting av allt detta är sant, så är det oerhört sorgligt för de familjer det gäller, säger Ant Simons. Ledningen har inte skött det här rätt.
Simons är ordförande för de funktionshindrades förening DUV i Mellersta Nyland; hans lillebror Elias bor på ett boende i Helsingfors, därifrån många klienter också kommer till Sagaboendet. Problemen går enligt honom igen på flera Kårkullaboenden.
– Kårkulla har svårt att få kunnig personal att stanna, säger Simons. Det finns kunskap, men den flyter i väg. Det finns etiska guider för hur man ska göra, men äldre vårdare gör på sitt eget sätt och yngre tillfällig personal introducerar man inte ordentligt.
Många klagomål från Östnyland
Vid DUV-föreningarnas förbundskansli i Helsingfors säger verksamhetsledare Lisbeth Hemgård att ovanligt många klagar på missförhållanden i Östnyland, i par med liknande problem i Helsingfors och Vasa.
Vid DUV i Östra Nyland är problemen kring Sagaboendet bekanta för ordförande Beatrice Wahlström. När DUV-föreningen har stött klagomålen tycker hoa att det verkar som om Kårkullaenhetens samarbete med DUV har svalnat.
– Det kommer färre klienter till vår fritidsverksamhet numera; teaterresor, julfester, endagsutfärder... säger hon.
I Sibbo har några äldre Sibbobor tagit sig för att på måndagarna gå till simhallen med klienterna på Sagahemmet. Dit brukar också Robban Virtanen gå.
– De träffas vid simhallen klockan fem, säger hans mamma Inger. Det är det bästa Robban vet.
- - -
Läs också kommentarerna från ledningen för Kårkulla samkommun