Yrkeschaufförer får stöd i vardagen
Det händer olyckor i trafiken hela tiden. Även yrkestrafikanter råkar illa ut och varje olycka eller farlig situation kan leda till trauman hos de inblandade. Ove Blomqvist har utbildat sig till stödperson för yrkeschaufförer.
BORGÅ – Allvarliga trafikolyckor lämnar ofta djupa spår. Det finns ganska många förare som inte klarar av att fortsätta inom långtradaryrket efter en svår olycka, säger Ove Blomqvist från Borgå.
Blomqvist är styrelsemedlem i Rahtarit, intresseorganisationen för yrkesförare, som tillsammans med Autoliitto och Lastbilsförbundet satsar stort på mentalt stöd för chaufförer som råkat ut för trafikolyckor, ibland med dödlig utgång.
– Sedan systemet med stödpersoner för yrkeschaufförer startades upp för drygt ett år sedan har det kommit in två-tre samtal per månad. Det finns en beställning på den hjälp som vi har att erbjuda. Nu gäller det bara att få folk att våga ringa och öppna sig om sina problem, säger han.
Blomqvist har många gångar varit bland de första framme vid olycksplatser där det gått verkligt illa. Han har även själv råkat ut för otaliga farliga situationer i trafiken, bland annat har långtradaren vält några gånger.
Otroligt rädd
– Det har inte alltid varit lätt att klättra upp bakom ratten igen. Känslan då långtradaren välter är hemsk. Den där förnimmelsen då bilen börjar luta är obehaglig och långa tider efteråt var jag otroligt rädd då bilen bara krängde lite, berättar han.
Ove Blomqvist har hört samma sak av andra yrkeschaufförer. Rädsla, kallsvett, mardrömmar; det är sådant som man som förare måste komma över för att kunna fortsätta jobba. Särskilt tunga och svåra att hantera är olyckorna som hos polisen avskrivs som att "fordonet av okänd anledning åkte över i motkommande körfält".
– Ofta hör man att "nu tänkte någon igen komma in under bilen", men sällan går förarna in på närmare detaljer, säger han.
- Rahtarit ry, Autoliitto och Lastbilsförbundets kristelefon erbjuder yrkeschaufförer stöd och hjälp i krislägen.
- Det kan handla om att diskutera trauman efter svåra trafikolyckor, men förarna erbjuds också stöd i personliga kriser.
- Nya stödpersoner utbildas med jämna mellanrum, som utbildare fungerar bland annat yrkesfolk från räddningsväsendet samt utbildade psykologer.
- Stödnumret 020 345 888 kan ringas gratis närsomhelst på dygnet.
Det är naturligt att reagera på traumatiska händelser på jobbet – det vill säga vägarna – men alla gånger är det inte så lätt att hitta någon att prata om svåra saker med. Det är närmast på rastplatserna som yrkeschaufförerna träffar varandra och då ligger det närmare till hands att prata om väder och vind än om personliga problem. I allmänhet pratas det inte om olyckor, hellre diskuterar man klantiga chaufförer och situationer där olyckan legat på lur.
Pratstöd
– Det betyder inte att behovet att prata inte skulle finnas där. Chaufförsyrket är otroligt ensamt och det kan kännas tungt ibland, säger han.
Ove Blomqvist har utbildat sig till stödperson för yrkeschaufförer. Det innebär att åkare som råkat ut för en olycka, och känner att de behöver prata om det som hänt, kan ta kontakt och få krishjälp.
– Det handlar i först hand om att lyssna, men det är också viktigt att vid behov försöka slussa vidare personen till en yrkeshjälpare. Vi stödpersoner är trots allt bara medmänniskor som lyssnar, vi är inte yrkesfolk, säger han.
Tillit är ett nyckelord. För att öppna upp och känna sig trygg att prata om sådant som känns svårt så måste man kunna lita på motparten. En del har lättare prata med en bekant medan andra hellre öppnar sig för en okänd lyssnare.
Tystnadsplikt
– Stödpersonerna har tystnadsplikt. Det som berättas för oss förs inte vidare till någon annan, understryker han.
Motsvarande stödsystem har visat sig fungera utmärkt i Sverige, men Blomqvist menar att finns det risk för att den finska "jag klarar mig själv-mentaliteten" höjer tröskeln för att be om hjälp.
– Det lönar sig att söka hjälp i stället för att ta till flaskan, så där som många gör. Då mister man körkort och utkomst och sedan finns det ingen återvändo.
Alla gånger behöver det inte ens handla om yrkesrelaterade problem som avhandlas med stödpersonen. Det finns många personliga motgångar som kan göra vardagen i långtradarsätet svår. Skilsmässor, familjetragedier eller penningproblem kan likaväl ligga som grund till en depression.
Tyda signaler
– På alla syns det inte ens utanpå att någonting är på tok. Någon är tankspridd och frånvarande men vissa är såpass destruktiva att de spelar teater för att inte låta andra se hur illa de mår. Det gäller att vara lyhörd och försöka läsa av folk, det kan handla om avslöjande små repliker eller gester. Det allra farligaste någon kan göra är att stänga in alla känslor, säger han.
Ove Blomqvist upplever inte att långtradaryrket är farligare än någonting annat. Tråkiga saker kan hända var som helst, också då man sitter på ett kontor. Men förstås finns det mycket man som yrkeschaufför kan göra för att det ska vara så säkert som möjligt att arbeta på vägarna.
– Det är till exempel väldigt viktigt att surra lasten ordentligt, med vikten jämnt fördelad, säger han.
Det gäller att vara alert på vägen. Upptäcker han någon med underlig körlinje så ser han till att hålla sig extra vaksam. Värst är alla bilister som "knapplar" på sina smarttelefoner eller pekplattor samtidigt som de kör och därför tappar fokus på den övriga trafiken.
– Nästan dagligen ser jag farliga situationer som orsakas av att alla vill vara uppdaterade hela tiden. Men det hjälper inte att bli arg då man ser att andra kör farligt eller dumt. Då gäller det bara att själv göra allting som är möjligt för att undvika en olycka. Själv använder jag alltid handsfree då jag kör bil, säger Ove Blomqvist.