Konflikter sysselsätter biskopen
BORGÅ. Arbetslivet i Finland är inte rosigt. Konflikter gror och anställda mår dåligt.
BORGÅ. Arbetslivet i Finland är inte rosigt. Konflikter gror och anställda mår dåligt. Inom kyrkan har man utarbetat modeller för hur man ska jobba med konflikter, men trots det dyker de ofta upp i rubrikerna.
Det borde vara frid på jorden, säger biskop Björn Vikström då vi talar om problem inom församlingarnas arbetsteam.
– Men så är det ju inte och problemlösning som gäller konflikter tar tidvis mycket av min tid, medger han.
Inom Borgå stift har några svåra konflikter gett stora rubriker, och ofta har problemen haft en lång historia bakom sig.
Då konflikterna når domkapitlet är problemens karaktär oftast sådana att man inte bara stänger av dem, säger biskopen. De berör på ett personligt plan.
– Har det gått så långt att människorna kontaktar mig och ber om hjälp, så känns det angeläget och viktigt. Jag är tvungen att prioritera.
Församlingen har vanligen försökt komma till rätta med problemen på egen hand, men misslyckats.
– På alla arbetsplatser är det ju så att svåra saker inte går lätt att prata om. En arbetsplats där man lyckas göra det, är i allmänhet en frisk arbetsplats.
Ofta för sent
Biskop Björn jämför med en familjekris.
– Den ena parten har kanske känt på sig att allt inte är bra och har försökt få en förändring till stånd. Det misslyckas och då när den aktiva är färdig att ge upp, så vaknar den andra. Men det missnöje och den frustration som då har samlats kan göra det svårt att prata sig samman.
Då biskop Björn kallats in för att reda upp svåra arbetsplatsproblem så grämer han sig ofta i förväg för utgången.
– Det är lite som med alla svåra samtal, man oroas på förhand. När man väl för samtalet så går det nog och i de flesta fall så upplevs diskussionerna som befriande och positiva. Folk blir hörda och får tala om det som tynger deras hjärta.
Motstridiga roller
Domkapitlet och biskopen har också disciplinära uppgifter och de två rollerna som själavårdare och övervakande och dömande instans är svåra, och går delvis in i varandra, säger biskop Björn.
– De gånger jag fört många personliga samtal med någon part, så jävar jag mig om ärendet dyker upp i ett disciplinärt samband.
Stiftet har olika redskap att ta till. Det kan vara enskild arbetshandledning för en medarbetare, eller det kan vara arbetslagskonsulter som tas in för att jobba med ett team.
Kyrkan utbildar bland annat diakoniarbetare och präster i arbetshandledning och tanken är att de ska kallas in även i förebyggande syfte.
Starka viljor
Inom just församlingarna finns många som upplever att de har ett kall och de är ofta högmotiverade - vilket kan vara både en välsignelse och en förbannelse.
– Lite som inom politiska partier, intresseorganisationer och fackförbund. Det handlar om folk som kanske har svårt att inordna sig ett teamtänkande och att underkasta sig en förman.
Biskop Björn säger att det finns medarbetare som är övertygade om att "Gud vill det här", och då kan det vara svårt att förstå att andra inte tänker lika.
– Det handlar om individualister som lyder Gud mer än människor. I sak är det riktigt, men vi har nog också märkt att vi lever i en tidsepok med stark individualism. Folk ställer krav och villkor och har svårt att acceptera mångfald.
Sådant tänkande ser man i bland annat homodiskussionen.
– Båda parter vill utesluta varann. De som inte accepterar homosexuella vill utesluta sina accepterande kollegor, men inte vill de andra ha något att göra med sin motpart heller. Man vill markera vilka som är "riktiga kristliga".
Större ger flexibilitet
Inom kyrkan finns en rörande enighet om att det idag krävs ett bättre ledarskap och biskop Björn säger att man uttryckligen skulle behöva få en generationsväxling.
– Vi behöver en ny generation yngre arbetshandledare.
En faktor som påverkar församlingarna är planerna på fusioner och större enheter. Men där vill biskopen påpeka att stort inte alltid är bara negativt.
– Större enheter ger möjlighet till bättre arbetsfördelning och det kan även leda till större tillfredsställelse i arbetet.
Stor utmaning i Vanda
Nej, som arbetsplats avviker inte en församling från andra, säger kyrkoherde Martin Fagerudd. Han tog emot sitt nuvarande jobb i Vanda svenska församling utan att vara helt införstådd i hur svåra problemen var. Under årtionden har rykten gått kring församlingen och tjänsten som kyrkoherde har inte ansetts attraktiv. Trots det tog Fagerudd steget och bytte Borgå församlingen mot den i Vanda.
– Jag var enda sökande och hade hört rykten förstås. Man sa att det är problem med personkemi bland de anställda, säger Fagerudd.
Nu har det gått närapå fyra år sedan han tog över som chef i församlingen, och han vill inte tala om det som var. Vi ska i stället tala om hur man löser problem i arbetsgemenskaper, vilket många församlingar fått lov att göra genom åren.
Vanda svenska församling tog in två organisationskonsulter för att styra upp förändringsarbetet.
– Det är en långsam process där målet var att vi ska se över hur vi jobbar. Målet var att alla ska ha en klar uppfattning om vilken roll och tjänst de har och vilken deras arbetsuppgift är. Vi har jobbat med spelregler och med att få en gemensam värdegrund.
En tjänst= en roll
En församling är både en demokratisk och en hierarkisk organisation där tre centrala aktörer härskar; kyrkoherden är chefen, på medarbetarkonferensen kommer man överens om hur man genomför det praktiska arbetet och så finns ett demokratiskt valt församlingsråd. Rådet leder rent allmänt församlingen och besluter om budget och verksamhetsplaner.
– Mycket kan gå fel. Om rollerna inte är klara är det lätt hänt att någon klampar in på andras område. Det är inte ovanligt att församlingsrådet får för sig att berätta åt kyrkoherden hur han ska sköta sitt jobb.
Det är inte heller ovanligt att någon av de anställda tävlar om ledarskapet och ifrågasätter kyrkoherdens jobb.
– Det är här klarläggningen av de olika tjänsterollerna kommer in, alla har en tjänst med en klar uppdragsbeskrivning. Vi jobbar utgående från en strategi som alla omfattar och mot en tydlig målsättning. Alla kan inte få sin vilja igenom.
Martin Fagerudd säger att den här typen av problem är vanliga på alla arbetsplatser.
– Församlingarna avviker egentligen bara genom att de som jobbar där har en motivationsgrund som bygger på deras personliga övertygelse och tro.
Alla är experter
En chef som kommer in i ett problematiskt arbetsteam för att göra ändringar ska räkna med många smällar. Fagerudd medger att han fått sina och att det ställvis har varit tungt.
– Alla ska inse att vi inte är på jobbet för att ha trevligt och mysigt, att vi måste samarbeta och att atmosfären ska vara sån att alla känner sig värdesatta.
Allt fler jobb är expertjobb och det ställer helt nya krav på ledarskapet.
– Det går inte att kommendera, att kräva en ursäkt när någon sårat dig. Det gäller att få en situation där den andra själv inser att det är läge att be om ursäkt.
Barnet tar över
Allt handlar om självkänsla och mycket av barndomens erfarenheter släpar vuxna med sig till arbetsplatsen.
– Har du fått växa upp i en miljö där man tycker om dig så har du en bra självkänsla. Har du vuxit upp i en auktoritär miljö så kommer även det att synas.
Den vuxna som inte är trygg i sig själv blir snabbt ett barn i svåra situationer och glömmer att uppträda som en vuxen.
– Man kan väl säga att en arbetsplats med dålig stämning ofta har problem med ledarskapet, eller så med att de vuxna inte uppför sig som vuxna.
Det är inte lätta saker att handskas med, konstaterar Fagerudd som gärna skulle se att teologerna får ledarskapsutbildning redan i samband med grundutbildningen.
Profilhöjning
Jobbet inom Vanda svenska församling fortsätter och Martin Fagerudd har satt upp mål för sig själv.
– När jag går i pension och kyrkoherdeskapet är ledigt, ska det stå en kö av sökande från pastorskansliet till Dickursby.
Det är en utmaning i en miljö där den svenska församlingen inte alls är något man ska ta för givet.
– Svenskan blir för dyr, hör man ofta här. Vi får nog kämpa för att hålla församlingen vid liv, men om vi inte finns som både kultur- och språkbärande så försvinner den största svenska enheten från Vanda. Därför måste vi bli mer synliga och aktiva på de ställen där de svenska invånarna möts.
Martin Fagerudd har helt tydligt ett jobb att göra; han vill ha ut herdarna från de trygga rummen för att möta sin församling.