Lugnet i Borgå uppväger allt
BORGÅ. I familjen Rudasewa-Musanabera går alla i skola, för att lära sig finska och för att lära sig mer om sitt nya hemland.
– Här kan vi sova lugnt om nätterna. Inte en enda gång har vi väckts av skottlossning. Jag brukar ofta prata med min man om det här, att det är så lugnt i Finland, att man kan möta folk på gatan utan att behöva vara rädd att något ont ska hända.
För Sifa Musanabera är tystnaden och lugnet på gatorna i Borgå fortfarande en källa till förundran, och tacksamhet.
Hon sitter i soffan i vardagsrummet i Östermalm omgiven av sina barn, Patrick 10 år, Bella 6 år och lilla Kesia, ett år och fyra månader gammal. Som alla mammor världen runt klarar hon av att hålla ett öga på barnen samtidigt som hon lyssnar och deltar i diskussionen med sin man Christophe Rudasewa och tolken och stödpersonen Sabrina Kuusiniemi.
Det är också Sifa som går och hämtar en blå tygkasse, med officiell tryckt text på franska och engelska. På kassen har någon textat tilläggsuppgifter med svart tusch.
– Det här var vårt pass när vi kom till Finland. Vårt gemensamma för hela familjen, Christophe hade den här kassen runt halsen och vi andra bara följde med.
Kyrkan brann
Familjen har nu bott i Borgå i mindre än nio månader.
– Det var den 12 mars i år som vi kom till Borgå, berättar Christophe. Vi startade från ett flyktingläger i Rwanda, mellanlandade i Amsterdam och klev där på flyget till Finland.
– När vi kom fram stod personal från Borgå stads invandrartjänster där och tog emot oss och hälsade oss välkomna till Finland.
Christophe och Sifa kommer från Kongo-Kinshasa, ett land präglat av krig, inbördeskrig och svåra konflikter i årtionden.
President Mobutu styrde landet med järnhand från 1965, korruptionen var enorm, liksom fattigdomen hos alla dem som inte var Mobutus gunstlingar. Mobutu lämnade landet 1997 när Laurent Kabila tog över.
Det egentliga kriget bröt ut när Kongo-Kinshasas tutsibefolkning gjorde uppror mot Kabila 1998. Tutsierna stöddes av bland annat Rwanda och Uganda och så inleddes det som kom att kallas Afrikas första världskrig med flera miljoner offer.
Oroligheter var vanliga i Kongo-Kinshasa också innan 1998 och trots att kriget officiellt tog slut 2003 fortsätter oroligheterna ännu i dag.
Christophe berättar om hur en av de största katolska kyrkorna under en av konflikterna öppnade sina dörrar för flyktingar. Motståndarna satte eld på kyrkan där flera hundratals människor brann inne.
– Jag sökte mig en gång till min egen kyrka, men flydde därifrån när jag såg att prästerna hade dödats.
Sämre än andra
Christophe och Sifa talar swahili, inte lingala. I ett land med 200 språk var deras modersmål ändå en avgörande faktor.
– Våra förfäder har alltid bott i Kongo, vi har gått i samma skola som de som talar lingala. Ändå fick vi hela tiden höra att vi inte är riktiga kongoleser, att vi är sämre än de andra.
– År 2000 flydde jag från Kongo till Rwanda, berättar Christophe. Då fick vi tolv timmar på oss att lämna landet.
Han och Sifa gifte sig 2002 och 2003 föddes deras äldsta barn, sonen Patrick.
– Han var bara en liten bebis när vi sökte oss till flyktinglägret i Rwanda.
I åtta år bodde familjen på flyktinglägret. De gick på intervjuer för att få rätt till flyktingstatus, de väntade på de rätta papperen i flera år.
När det sedan äntligen blev beslut hände allt snabbt.
– Vi väcktes en morgon klockan fem och kördes i väg till flygplatsen, säger Christophe. Vi visste ingenting om Finland, inte var det ligger på kartan, inget om klimatet, ingenting.
Arbete
Nu går hela familjen i skola. Föräldrarna lär sig bland annat finska i Edupoli i Ölstens, Patrick går i skola i Peipon koulu, Bella i förskola i Huhtisten koulu och Kesias daghem finns i samma hus som skolan i Huktis.
På en svart tavla i vardagsrummet övar barnen sig både att räkna och att skriva. Bella skriver sitt namn och Patrick gör invecklade additioner och subtraktioner med uppställning.
Barnens framtidsplaner är klara. Patrick vill bli läkare och Bella ska bli pilot. Kesia planerar inte så mycket för framtiden ännu.
– Jag är beredd att ta vilket arbete som helst, säger Sifa.
– Det viktiga är att först lära sig finska, säger Christophe. Det krävs för att man ska få jobb. Jag kan också göra precis vad som helst. I Kongo-Kinshasa var jag jordbrukare.
Kärnfamiljen
Anpassningen till den finländska verkligheten har börjat. Maten som i början väckte många frågetecken känns nu mera bekant. Men hemma äter man som i Kongo.
– En gång varje månad tar vi oss till Helsingfors där man får köpa de bönor, ärter, ris, majsmjöl och kryddor vi är vana vid, säger Christophe.
Griskött äter familjen inte och det har inget med religion att göra.
– Det finns inte en enda flykting från lägren i Rwanda som äter griskött, säger tolken Kuusiniemi. Det beror på att de grisar de har sett i sina egna länder är verkliga asätare.
Det finns några familjer i Borgå som talar swahili och några som kommer från Kongo-Kinshasa.
– Vi umgås inte så mycket, säger Christophe. Visst byter vi några ord nu och då men mest är vi för oss själva, tillsammans med familjen.
Och då betyder det just den lilla kärnfamiljen i höghuslägenheten i Östermalm. Några andra släktingar finns inte, inte i Finland men inte heller någon annanstans.
– Båda mina föräldrar är döda, jag har inte mera någon släkt, säger Christophe.
– Jag hade en syster men hon dog på flyktinglägret, säger Sifa.
Trygghet
– Det viktigaste är att vi kan vara här i trygghet i Finland, säger Christophe. Det finns inget annat som är viktigare.
– Därför vill jag tacka Finlands regering som har stiftat lagar om att hjälpa flyktingar, om att ge dem en trygg plats i ett fredligt land och att ge dem skola, mat och ett hem. Invandrartjänsterna i Borgå är också förtjänta ett stort tack för all hjälp och allt stöd de ger oss.
Det kalla klimatet var först en stor överraskning.
– Men vintern är inte något att vara rädd för, säger Christophe. Vi klarar nog av kylan när vi kan sova trygga och får leva i fred.
Borgå är en stad där många av kvotflyktingarna blir bofasta.
Under de senaste åren har de flesta kvotflyktingar som har kommit till Borgå varit kongoleser från flyktingläger i Rwanda. I början av nästa år kommer ännu 15 kongoleser till Borgå.
Efter det blir det syriska flyktingar. Borgå har förbundit sig att ta emot 15 syrier nästa år, men ännu vet ingen när de är att vänta.
– Vi försöker få ihop större grupper från samma land, säger Sirkka Valta som är chef för stadens invandrartjänster. Det är lättare om de som har kommit tidigare kan hjälpa de nya, berätta om förhållandena och ge goda råd.
Flyktingarna placeras i första hand i de ungefär trettio lägenheter som Y-stiftelsen äger i Borgå.
– Om de alla är upptagna vänder vi oss till VVO eller till A-bostäder, säger Valta.
Flyttvågen bort från Borgå är inte så stor.
– Den största delen av dem som har kommit som kvotflyktingar stannar kvar i Borgå, säger Valta. De flesta som flyttar gör det för att det är lättare att hitta jobb någon annanstans eller så är de unga vuxna som flyttar bort från sina föräldrar.
– En del tycker att de trivs bättre på större orter, där de lättare smälter in i den mera mångkulturella omgivningen. Men många trivs bra i Borgå, här är tryggt och barnen hittar ofta kompisar och fritidssysselsättningar som håller dem kvar på orten.
I det stora hela är Borgå en ganska bra stad att bo i också för dem som kommer från andra kulturer, tycker Valta.
– Atmosfären är god.
– Vänfamilj- och stödpersonverksamheten har fått ny fart under de senaste åren. Både FRK och församlingarna ställer upp.