Lussandet gav minnen för livet
Östnylands luciafölje lämnar nu en hektisk tid bakom sig. På lördag har de sitt sista uppträdande.
ÖSTNYLAND En fantastisk erfarenhet. Lärorik. Känslosam. Stundvis var det vackert, stundvis sorgligt. Nya bekantskaper har kommit och gått. Efter drygt hundra uppträdanden utspridda över bara lite på tio dagar har luciatrion bara gott att säga om tiden som nu är förbi. Det är, säger de med en röst, inte ens skönt att det är över trots den stora arbetsbördan. Tvärtom, det är lite vemodigt.
Östnylands lucia Anna-Julia Stråhlmann och tärnorna Jennie Hagman och Ellen Söderberg har inte bara fått en erfarenhet som de säkert minns hela sitt liv, de har också hittat varandra.
– Vi lärde känna varandra och blev goda vänner, säger Stråhlmann.
Inga förväntningar
Några förväntningar hade de inte före det hela började, annat än det tidigare lucior sagt. De fick veta att takten skulle vara hård och att det kommer såväl goda som dåliga stunder.
– Det var ungefär som det beskrevs, men bättre, säger Hagman.
Ingen av de tre vet huruvida det var en planerad taktik, men de fick inte veta dagens hela program på förhand. Det visade sig ändå vara en god sak eftersom de efter ett antal uppträdanden ofta insåg att de skulle ha blivit matta av att se programmet på förhand. De blev också överraskade över hur många ställen det egentligen finns att lussa på.
Vissa uppdrag kommer att leva med längre än andra, som på äldreboenden där de såg hur sjuka människor kan vara. De såg att vissa bor bättre än andra, och hur såväl män som kvinnor satt vid sin partners sida. Det var tungt, men också fint att sprida glädje. Det var också de stunder som gråten kunde komma efteråt.
– Jag visste inte att det kunde vara så stora skillnader i hur äldre bor. Jag såg ställen där jag undrade hur en människa kan bo där, säger Söderberg.
– Det var ofta då som jag började gråta efteråt, säger Hagman.
– Gråten smittade av sig och så grät vi alla lite.
Också flyktingförläggningarna lever med som ett starkt minne, särskilt när de träffade de pojkar och unga män som delade förläggning. De möttes av ett glatt gäng som ville ta bilder med luciorna.
– Det var nog de bästa ställena. De var så glada att se oss. Lyckligtvis hade de fått veta vad det handlar om på förhand. Vi kan ju se lite konstiga ut i våra vita kåpor.
– Man blev nästan trött i ansiktet av att le så mycket.
Egen ritual
Nervöst har det också varit, som när de stod i kyrkan och väntade på att uppträda. Stråhlmann stod längst framme och var tyst som en mus, så tyst att någon frågade hur hon mår. Hon stod där och koncentrerade sig, och lyssnade på hur de två tärnorna var fnittriga.
– Jag kunde inte höra vad de sade, och kunde inte vända mig om för att se på dem.
När de väl stod i kyrkan och tog emot stämningen så släppte nervositeten. Hagman minns att hon såg ut över publiken och hur hon sedan slappnade av och började njuta. De hade också en ritual för att komma över nervositeten – de repeterade början på varje sång inför varje uppträdande.
– Vi repeterade orden och tonen. Det fungerade, säger Hagman.
På lördag är det dags för trions hundratredje och därmed sista uppträdande. Det känns vemodigt.
– Inte kan vi väl säga att det känns skönt att det är över. Visst har det varit mycket, men det har varit jätte fint. Vi har nu ett gemensamt minne, säger Stråhlmann.
Att luciainsamlingen dessutom samlade in 13 000 euro var inte heller dålig.